Sådant som hinns med när man är ledig

Idag har jag påbörjat projekt "tvätta-alla-fönster". Jag insåg att jag senast gjorde en ansträngning (och tog definitivt inte alla) strax innan Pydd föddes. Man kan inte anklaga mig för att vara pedant direkt (och de var sanslöst smutsiga), men oj vad skönt det är med praktiskt arbete!
Den trista bieffekten är extremt retsamma barn som hittat på mängder med vuxen-enerverande-grejer idag. Fast kul har de helt klart haft i alla fall.

Meningen

...med allt som är; med vardagen, med strävandet, med jobbet osv kan man ju ibland fundera över. Eller rättare sagt, jag tror att det är en fundering som vi ibland känner att vi måste slå bort för att den är för smärtsam.
I förhållande till själva hjärtats slag och de relationer vi odlar under våra liv blir allt annat futtigt. Inte minst känns det så efter helgens händelser och efterdyningar.
Att leva i rädsla eller ständig misstänksamhet är ingen lösning, inte heller att vi ger upp allt som vi håller för sant i vår vardag. De enklaste rutiner kan ibland vara just livets ramverk och ska inte ses ned på bara för att de ter sig små i jämförelse med vad som verkligen betyder något.

Jag brukar säga i mina griftetal; att vi inte kan leva våra liv som om varje dag är den sista. Vi måste kunna planera, vi måste kunna tro på att förändring är möjlig även imorgon, vi måste kunna tro och hoppas på att vi lär oss något, blir visare och mer kärleksfulla för varje dag.

Samtidigt ska ju inga kärleksyttringar skjutas upp. Det tror jag är viktigt. Så många sitter i samtal med mig efter ett dödsfall och känner att de kanske inte riktigt hann säga allt de ville ha sagt. De lämnas kvar med en stark känsla av lösa trådar och konflikter som aldrig fick läggas till handlingarna.
Så kan det förstås alltid vara - vi har oftast mer vi skulle kunna säga till dem vi älskar - men det man önskar är att skulden inte får vara den beska eftersmaken i sorgearbetet.

Som så många andra känner jag mig djupt imponerad av att det framförallt är kärlek som fokuseras på i det norska sorgearbetet. Den är störst av allt - alltid - men aldrig en självklar eller lätt väg ur sorg och maktlöshet, trots att det i teorin känns mest konstruktivt. Kärleken är den smala vägen. Det är aldrig slappt eller flummigt att älska. Kärlek kräver uppoffringar av oss och är samtidigt det enda som någonsin kan göra oss lyckliga.

Tystnaden talar

Ibland finns det inga ord som kan förklara, trösta, reda ut. Jag är tacksam över att det inte är jag som ska predika hopp och glädjens budskap på min arbetsplats just nu. När ondskan visar sitt fula ansikte och släcker barnliv i mängder har jag inga ord att säga. Gud lider med mänskligheten. Idag är det tyst.

Här tycks det inte hända så mycket...

...men i de sista skälvande semesterveckorna (det känns så när snart 6 av lyxiga 8 har gått) händer det desto mer i Sveriges södra hörn.
Och jag har inte hittat något bra sätt att snabbt uppdatera min dator med foton från "riktig" kamera och då tycks inläggen utebli eftersom det känns "för sent" att lämna redogörelser en vecka senare. Jag tänkte att löftet inför hösten är att hitta en bra fotorutin för min dator och mitt fotograferande som dessutom ska arbetas på lite mer. Så just nu... ja, jag ÄR lite för mycket i stunden och lite för lite i verbaliserandet av vad som händer. Snart är det annorlunda. Jag hoppas att ni stannar kvar här hos mig tills dess.

Livets taktslag

Musiken har fått plats i min vardag igen. Inte så där himlastormande ständigt närvarande, men dock, lite grann varje dag. Några låtar här, ett sök på Spotify, nya bekantskaper och gamla.

Böckerna har också intagit mitt medvetande och jag läser igen. Under året försöker jag hålla uppe läsandet och det har gått så enormt mycket bättre sedan bokklubben startades. Nu blir det i alla fall en bok i månaden, men oftast i de sista skälvande minuterna innan det är dags för bokklubb igen. Så vill jag förstås inte ha det.
Jag vill att orden från litteraturen på samma sätt som musiken ständigt ska ackompanjera mitt liv. Det känns både obehagligt och nödvändigt att fundera över varför tystnaden är det som talar under den största delen av året. Varför varken musik eller ord ryms.

Tystnad är viktig. Inte minst när jag arbetar med just text. Då kan jag inte koncentrera mig på två saker samtidigt och inte ens instrumentalmusik fungerar eftersom jag glider med i fraserna och måste följa till varje pris.

Men nu är det sista jobbtillfället avklarat för den här semestern och jag kan möta både musik och ord igen och glädjas åt att det åtminstone inte känns som främlingar utan som gamla vänner jag inte sett på ett tag, men längtat längtat längtat efter.

Firande med stil

Att fira födelsedag har inte känts så viktigt de senaste åren. Det har mentalt prioriterats bort. Dels känns det som att åren går så snabbt så att det känns skamligt nyligen när det är dags igen, dels för att det finns andra och annat som tar större fokus numera.
Fast jag älskar födelsedagar och jag älskar att bli firad. Egentligen. Så idag är jag så där fullt lycklig över att födelsedagen igår blev så mycket... födelsedag:

Väckt på sängen med sång, kaffe och egenutvalda presenter (barnen) och annan hett efterlängtad present från maken. Mysig frukost med familjen. Lek i allra bästa sommarvädret i Folkets Park med vänner till både oss och barnen. Glass i solen. Cykling ut till mina föräldrar och fortsatt firande med hela den större familjen; god mat, tårta, bärätande (en masse för barnen) och samtal som kunde hållas till punkt. (Och ett minimum av gnäll och trots från de två yngsta familjemedlemmarna.)

Och i lördags var jag och åt god middag här på gatan, på stället som allt mer tenderar bli stamhaket. Några av de bästa vännerna, god mat, vin och prat tills det faktiskt var min födelsedag på riktigt.

Kort sagt, den bästa födelsedagen på länge och nu tror jag att jag tänker fortsätta fira den dagen med stil. För födelsedagar är sannerligen stora dagar!

Gnäll?

Är det någon som känner igen gnällighet som en fyra-årings-egenskap eller har jag begåvats med ett avvikande exemplar här?
Idag (liksom de övriga dagarna på den senaste tiden) har gnället stått som spön i backen. Det är "uäh, jag vill komma föööörst!", "uäh, jag vill iiiinte komma först!", "uäh, jag kaaaaan inte sätta på mig skorna!", "uäh, jag vill iiiinte att du hjälper mig med skorna, mamma!", "uäh, jag vill iiiinte äta upp min fisk!", "uäh, jag vill ha meeeer fisk!".
Jag blir helt vimmelkantig av alla dubbla budskap. Och irriterad. För det är extremt enerverande att höra "uääääh" i bakgrunden till allt man tar sig för...

Strålande klarblå himmel

...och jobb som inte kan skjutas upp. Ingen bra kombination, tycker jag. Griftetalsskrivande, dessutom.

Dagens skörd

Nackdelen med att bo i stan. Detta är vad jag samlade ihop på en halvtimme i sandlådan på lekplatsen. Och märk väl; det är en stooor spann.

Lekplatsliv

Förra sommaren var extrem. Två lekplatser varje dag eftersom stranden var för riskabel med två små barn utan vett och sans.
Den här sommaren är enklare och lekplatsbesöken känns mindre... tvångsmässiga. Fast efter en lång morgon i lägenheten kryper jag på väggarna och väser irriterat åt minsta lilla gnäll. Dagen skulle bjuda på regn alltså inga direkta planer; lekplats blev svaret. Så nu är vi i vårt andra hem, Lugnets lekplats, och har precis lyckats skrämma iväg några coola 12-åriga killar som gömde sig i buskarna. Skönt.

Småsnurrig och tillbaka

Igår lämnade vi den lantliga Österlen-idyllen och for tillbaka till stan. Barnen grät. Jag kände att jag hade kunnat stanna, men samtidigt är hela kroppen inställd på just den längd på vistelse som det blev. Om det hade varit två veckor istället hade förberedelserna och tankarna varit annorlunda.

På vägen hem roade vi oss med att lyssna på den senaste inköpta cd-skivan som hittades vid städningen av bilen. (Ett år sedan inköpet, kanske. All annan musik köps ju numera som filer. Skumt.) Rubinen var ytterst fascinerad av översättningen på sångerna och blev mycket betänksam kring varför handlingen var sådan och vad som hände sedan. Den här är min favorit.

Många blogginlägg har formats, men liksom inte sluppit ut ur mitt huvud. Det kommer kanske en tid för dem med.
Idag hänger regnet i luften och det känns som typiskt stadsväder. I eftermiddag tar jag itu med jobbsakerna igen. Det är faktiskt förvånande ok.