Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.
Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.
Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.
En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.
Inte så långt kvar, andas mycket. Energin, den är ju där när man behöver den men det är ju i det känsliga, nyanserna, man märker när den börjar sina. Och ditt fina barn med långa känselspröt märker så klart att det är något på gång. Bra att han känner av dig så väl, Rubinen, men påfrestande är det , speciellt när man drabbas av den omedelbara insikten om att man inte hanterar situationen som man kan annars. Jag hoppas energin räcker hela vägen och att du snart får vila. Ta hand om dig finaste K! Kramar
SvaraRaderaKram bara Kram!
SvaraRaderaKänner så väl igen det där. Barn med antenner.
Kram igen!
Japp, lika bra att köra på ibland. Det lugnar ner sig, du kommer ifatt med dig själv och kidsen strax. Men visst är det viktigt att man inte slarvar med "kom-i-fattet" sedan. :) Håll ut - och så skiner solen va?!
SvaraRaderaÅh, så blir det ju när det är för mycket som drar i en. Men jag säger som Anna här ovan, försök andas. Djupt och långsamt några gånger. Det brukar stillna ner inuti. Skickar också en stor kram från Serbialand där jag är just nu.
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, att andas är verkligen inte överskattat. Jag måste tänka på det just hela tiden, för jag sitter här och håller andan och magen på plats. Och axlarna sitter finfint uppe vid öronen. Men nu är det nedräkning som gäller och snart semester och allt. Förhoppningsvis hinner vi ses lite snart också! Kramar!
SvaraRaderaMarika: Tack! Och kram tillbaka!
Librarybeth: Jo, det är inte så mycket annat att göra. Det känns som att hålla andan under vattnet på något sätt. Solen skiner på rätt duktigt här nere och det hjälper ju ändå humöret!
annika: Stor kram tillbaka till dig! Jag följer ju dina göranden med stort intresse!