Idag har jag och maken varit tillsammans i tio år.
Det känns ganska overkligt, för det är så levande och starkt, minnet av när vi träffades och hur, och att jag redan samma dag visste - verkligen visste - att nu hade det hänt. Jag hade träffat mannen som jag skulle gifta mig med.
Två veckor senare friade jag.
Han sa nej.
Han sa nej kanske tre eller fyra gånger för det är ju inte sånt man springer in i. Fastän man är säker.
Sen frågade han mig. Och jag sa ja.
Men det var nästan 1,5 år senare.
För att sammanfatta 10 år säger jag att: Jo, jag tror verkligen på kärlek vid första ögonkastet.
Wow! Vad häftigt! Grattis!
SvaraRaderaGrattis! 10 år är inte illa pinkat. :) Vilken tur att du inte gav upp att fråga honom... då kanske han inte haft modet till att fråga dig tillslut. Hur var ditt bröllop?
SvaraRadera<3 Åhhh... Kärlek! Vad häftigt att det var vid första ögonkastet :)
SvaraRaderaGrattis 10-årsdagen.
Och en header - precis som alla andra ;)
Så underbart! Och ja, jag tror också på det för det hände mig också med min man. I samma stund visste jag! Och så modig du var som frågade så tidigt :)
SvaraRaderaJo, visst finns är det så! Kärlek vid första ögonkastet! Mannen och jag firar 16 år som gifta i sommaren men ännu mer som par. Kära nån, vi har snart varit längre tid med varandra än utan varandra... hängde du med ;)
SvaraRaderaBra jobbat där! Det är onekligen häftigt med kärlek vid första ögonkastet. Jag tror absolut också på det. Och jag håller med - modigt att du frågade så snabbt:) Grattis till er bägge! Kramar
SvaraRaderaTio år låter så stort! Jag tror också att man bara vet när det är rätt, även om jag var extremt långsam att släppa in min man på riktigt trots att jag innerst inne också visste att han var mannen med stort M! Men när jag väl erkände mina känslor för mig själv och honom så gick det undan :)
SvaraRaderaGrattis på 10-årsdagen!
wow! fint att han friade efter att ha nobbat dig. och väldigt fint att du fortfarande ville då!
SvaraRaderaAlison: Ja, jo, faktiskt! Tackar!
SvaraRaderaFröken K: Tack och jo, kanske så. Bröllopet var vintrigt fast utan snö, på självaste nyårsafton. Och eftersom jag redan då var s a s inne i systemet kunde vi få en så sen vigseltid som 18.30 (egentligen hade vi tänkt kl 24.00). En vän vigde oss, en annan vän sjöng och jag sjöng faktiskt själv också...
Buffé som vännerna knåpat ihop, en massa flödande vin, brudvals spelad av musikervän, dans till sen natt och riktigt härliga minnen. Kort sagt, fantastiskt;)!
Lena: Tack! Ja, jag kände mig redo att testa något nytt;)... hehehe.
annika: Det lustiga är att det är så självklart när det händer, så det föll mig aldrig in att det skulle vara något konstigt att fråga. Lustigt också att man kan tveka så i andra sammanhang. Kanske är det ett tecken på att det inte riktigt är rätt. Å andra sidan tror jag att de kan finnas andra situationer där det inte finns ett "helt rätt" utan ett "nästan rätt". Allt är ju inte svart-vitt och det är förstås inte kärleken heller...
Librarybeth: Det är inte illa det och du som är så ung! Hur går det ihop?:) Grattis till er i förskott! (Kanske jag får möjligheten att gratta mer när tillfället är inne.)
Anna ser dej: Tack, fina! Kram!
All is pretty: Jovisst, gör det! Jag blir själv lite chockad när jag tänker på det och det har gått så vansinnigt snabbt samtidigt som vi har en sån mängd med minnen. Ingen lätt ekvation det där. Och tack!
fru a: Precis. Fast jag litade aldrig på den där nobben;). Och magkänslan sa att det var just det där "att gifta sig" som var grejen att bearbeta...