Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.
- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh
Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.
Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:
Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.
Åh du! Det låter så mycket för dig. Även om du har glädjeämnen också. Men finaste k. Var rädd om dig! JObb är jobb även om du är präst :) Och det där gnället, det har varit mitt allra värsta som förälder. Jag har knappt uthärdat gnäll. Så jag skickar mina varmaste medtankar till dig. Och skulle vilja se en bild på din mage! Må gott och kramar!
SvaraRaderaNej, det är faktiskt på gränsen till uthärdligt med gnället och hon som liksom alltid varit så glad?! Det är hon förstås fortfarande. På dagis...
RaderaJag ske se vad jag kan göra beträffande magbilder:).
Stor kram till dig för alla tankar och allt pepp. Och förstås för att jag blir glad!
Ja mellan gnällsessionerna gör man rätt i att kramas! Men gnället och trotset kan man bli tokig av.... men det går över. Det gör det. Fortsätt må bra nu!!!!
SvaraRaderaSkönt att höra att det går över. För det tror man ju inte för sitt liv när man är i det. Men det där fas-mantrat är hjälpsamt nu: Det är bara en fas, det är bara en fas, det är...etc.
RaderaDu skriver att du har det bra också, och då blev jag lite mer lugn. Alla uääääh kan krama musten ur en alltså. Och då har min son inte hälften som mycket uääääh som andra barn. Jag skulle vilja att det fanns något som hette "kinkigabarndag" så man kunde ta ledigt från jobbet för att ägna sig helhjärtat åt sina barn en dag.
SvaraRadera