Kroppen tar över

Nu börjar det ganska påtagligt bli den lite tyngre delen av graviditeten; den som gör att jag varje gång förstår varför det nödvändigtvis måste ta slut inom en relativt snar framtid. Ryggen gör ont, det trycker nedåt en massa, går jag snabbare än ren linktakt får jag sammandragningar och trampdynorna börjar värka igen - som sist. Och då kan ja knappast klaga på att jag skaffat mig någon stor övervikt. Eftersom jag av princip inte väger mig, vet jag faktiskt inte var jag ligger, men tröjorna passar fortfarande, bortsett från magen då.
Vid det här laget vet jag ju om att ryggen inte kommer värka mindre sen, trampdynorna är bortom räddning och tja, trycket nedåt ersätts ju av andra nedre känningar.
Men.
Rörelserna i magen är ju ganska fantastiska. Det är de som gör att jag både första gången och förra gången hoppades på att få uppleva en graviditet igen (och självklart det faktum att det förhoppningsvis kommer en helt ny person på kuppen). Den här gången sitter moderkakan i framvägg, vilket gjort att allt fördröjts en aning och bitvis är mycket mer dämpat och skumt, men när hen ligger så att hen kommer åt, slås jag alltid av hur otroligt det egentligen är det där med att bära ett barn inom sig.

Och så har jag börjat räkna ner. Räkna ner till ledighet. För jag är trött och rätt oinspirerad. Det rimmar illa med att jag har tre extremhektiska veckor framför mig med produktionskrav av ganska stora mått. Kul grejer, för visso, men ointresset är påtagligt. Helst skulle jag bara vilja ligga och stirra framför mig. DET är väl det scenariot som är minst troligt, för tillfället.