Ofta tar det ett bra tag för mig att se mönster i tillvaron och kanske är det i grunden bra; man blir mindre fördomsfull då, inbillar jag mig.
Fast ikväll uppfylls ett mönster som jag redan för ett antal veckor fann, nämligen de extremt sega måndagsläggningarna. Jag kan bara spekulera i varför det är just så här hos oss, men ATT det är, ja, därom råder ingen tvekan.
Efter en lång dag på dagis (ja, här är vi inte lediga...), styrde vi ut för att fira min mosters födelsedag och landade hemma igen efter mycket spring och rörelse vid 19.30.
Och fortfarande ligger Rubinen och vrider sig.
Dessutom är vi i en lång fas av väldigt osjälvständiga och separata läggningar och det innebär att det blir många minuters liggande vid sidan om två ålande och tjattrande barn innan läggningen är färdig. Jag VET att faser tar slut, men kan inte annat än sörja den kvällstid vi fortfarande hade när det bara var Rubinen som krävde sängsällskap för att somna. Det här är segt. Faktiskt. Och just idag inte alls mysigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar