Livets gång

Och så har det nästan gått en månad igen sedan jag formulerade mig här. Tiden räcker inte till. Till något egentligen.

Jag funderar på vad jag gör och kommer fram till: jobbar, kör vardagsracet (när jag inte jobbar kväll eller helg), äter, stupar framför tv:n och sover. Och har dåligt samvete för allt det där andra som inte hinns med/orkas med just nu. Vissa saker vågar jag inte ens beröra med tanken med vetskapen om hur mycket det är att ta tag i.

All sjukdom i februari/mars/april har varit rätt seg. För tillfället har Pydden vattkoppor och hade det inte varit för mina föräldrar, skulle livet varit ganska omöjligt i denna stund. Jag är chef på jobbet den här veckan och maken har en deadline nästa vecka.
Två penicillinkurer fick slutligen bukt med mina bihålor, men jag låter fortfarande förkyld, påpekar folk, och träningen är ännu inte igång efter fyra månaders krasslighet.

På det stora hela låter det rätt negativt, när jag läser vad jag skrivit hittills och, hmm, 2012 har kanske inte varit till min största belåtenhet under sina första tre månader.
Fast jag har hopp.
Faktiskt.
Kvarskatten till trots, är det rätt gött att bo i hus och nu när jag känner mig lite friskare är det inte en dum tid att vara gravid. Jag gillar det faktum att jag dagligen cyklar sammanlagt 40 minuter, njuter fortfarande av de nästan två ensamma dygnen med maken över påsken och jag stortrivs med att vara handledare åt ytterligare en praktikant. Dessutom KAN jag äntligen ha fått napp om ersättare för mig under den tid jag ska vara ledig och jag känner relativt lugn i om det skulle bli så.

Det är vår i Malmö. Kall, men dock.
Jag har två och en halv månad kvar till ledigheten börjar med stora mängder uppgifter att bocka av, men ljuset och fågelsången... Ja, våren i Malmö är sannerligen inte dum.
Kanske blir jag bättre på att formulera mig här, kanske inte. Det får tiden utvisa.