Nya tider

Det är en intensiv höst, det här. Mycket händer.
Vi har äntligen äntligen äntligen fått grönt ljus för att köra ett halvår glutenfritt för Rubinen för att se vad som händer. Det krävdes en erfaren sköterska på akuten som kommenterade "glutenmagen" med dess specifika färg för att det skulle hända något. Skönt, så skönt.

Pydden är trotsig över alla gränser och provocerande som få. Jag tänker att vi lär kunna hantera hennes kommande år med en viss finess efter den här prövningen. Den som lever får se.

Och på jobbet har jag en praktikant. Två veckor till. Det är både mer och mindre jobb, men färre tillfällen att göra det egna jobbet som inte går att göra när det sitter någon bredvid.

Det börjar dessutom närma sig någon slags utflyttningsrit. Jag både vill och vill inte. Jag älskar den här lägenheten. Jag bodde här när jag gifte mig, hade min prästvigningsmottagning här, mina barn har väntats och spenderat sina första år här - kort sagt, oj, vad mycket energier som finns här. Goda sådana. Och för visso, en del skrik och bråk också förstås. Två rejäla trotsåldrar och två koliktider... Och samtidigt, det nya som väntar. Förhoppningsvis väldigt mycket gott i det också. Men veta kan man ju aldrig. Bara tro och hoppas.

Och plötsligt har livet bara forsat förbi...

och ett tu tre så är det (snart) november.
Jag var i lärdomsstaden här i Skåneland i förmiddags och var faktiskt med om visningen av det astronomiska uret i Domen. Jag minns inte när jag var där sist, men länge sedan var det. Att sitta framför ett finurligt mekaniskt ur från 1420-talet, får en att inse sin litenhet och lilla lilla påverkansfaktor i världen. Både bra och dåligt, förstås.
Rubinen är sjuk och det har inte hänt så ofta det senaste året. Märkligt nog blir oron större just därför. Han feberyrade i natt och ikväll är han faktiskt på akuten med maken. Den där oron.
Pydden hade några förfärliga trotsutbrott i förra veckan som var så intensiva att jag fick bära henne till dagis utan ytterkläder. Turligt nog ännu inga minusgrader i alla fall. Det intressanta med det hela är att hon resonerar kring dem efteråt. Och att det är jag som har svårt att glömma. Jag jobbar på just det hela tiden.
I morse var hon ett under av samarbetsvilja och "duktighet". Det är upp och ned stup i ett.
Och på tal om november... Snart måste vi börja packa. Det känns fullständigt overkligt.

Boktips

Och när jag ändå sitter framför datorn för en gångs skull vill jag passa på att tipsa om fängslande Prep av Curtis Sittenfeld. Tänkte hur många gånger som helst på mig själv i huvudpersonens ålder och minnen kröp fram som jag faktiskt tyckte att det var trevligt att möta igen med den distans jag har nu.



En oerhört fin och varm bokhandelsägare som jag är bekant med, gav mig Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther till Rubinen.
Jag minns att jag läste hos någon om hur hon aldrig i livet skulle läsa en sådan bok för sina barn och jag ställer mig fullständigt frågande. För det första skriver Kitty Crowther makalöst bra barnböcker, för det andra är det ett ämne som barn knappast känner sig främmande för. Tvärtom (och det vet ju faktiskt jag en del om eftersom jag jobbar med barn i min tjänst).

Däremot tänker jag, att om man inte ger sina barn möjligheten att låta fantasin flyga i alla riktningar, religiösa som ickereligiösa, så gör man dem en björntjänst. Enligt min egen tro stämmer kanske inte Crowthers historia till 100%, men det spelar väl ingen roll? Påverkade av samhällsvärderingar och familjevärderingar blir mina barn oavsett om jag "pådyvlar" dem ett tänkesätt eller ej. Det kommer man aldrig ifrån. Bättre är väl att man kan prata med dem om alla varianter? Så läs! Inte minst för de fina teckningarna.

Dunk!

Blommor från sorgehus, choklad och rosa pantone-mugg med kaffe livar upp röstfrånvaron och jag låtsas som att jag sjunger till Feists nya skiva...

Och så slog förkylningen ned som en meteorit i huvudet. Småbesvärligt (inte minst på morgnarna när man undrar vad huvudet förvandlats till för slags förvaringslokal), men samtidigt faktiskt inte så farligt.
Jag kan inte träna - nej, men då äter jag väl choklad istället.
Jag kan inte prata (just idag är rösten faktiskt helt borta) - då får jag öva mig i att sänka volymen när jag blir förbannad på de aviga små som de bästa av föräldraskolorna uppmanar till.
Jag blir svettig så fort jag rör mig över lunkfart - fine, kanske kan det klassas som träning?

Och långhelgen startade igår med middag hos vänner och fantastiskt god mat och gott vin, idag fortsätter fredagstraditionen på bortaplan och imorgon - hör och häpna - är det också middag på bortaplan! På något sätt blir förkylningen lite bortglömd när man har det så. Dessutom skiner solen över ett höstkallt Malmö. Bästa staden.

Oktober, fest?

Nja, inte riktigt.
Regnet öser ner och plötsligt fryser jag genom trenchen, som jag tycker att jag precis tagit fram bland ytterklädesalternativen.
Den här veckan innebär något lite mindre schemalagt jobb än de som precis passerat, men istället blir det mycket sådant som inte hunnits med.
Och förkylningen liksom stiger och sjunker i kroppen. I ena stunden tänker jag att jag ska gå och träna och i nästa stund känner jag halsontet med all oönskad tydlighet. Plitor har jag också. I massor. Och naglarna faller sönder. Ryggen satte sig i spjärn för en dryg vecka sedan. Imorgon har jag en kiropraktortid som jag hoppas ska fixa det.

I sängen bakom mig ligger Pydden och skriker: "Kom nu mamma, för sjutton gubbar! Jag säger som Alfons Åbergs pappa. Kom och mys med mig, för sjutton gubbar!"

Jag hinner ingenting helt enkelt. Så är det. Jag läser i alla fall runt på era, mina bloggvänners, bloggar och plötsligt är tiden inne och lång och då är jag tillbaka igen. För det vill jag, även om det inte verkar så, kanske.