Och plötsligt - över natten - gick magen inte längre att hålla in. Hur jag än försökte i morse. I samma veva försvann den värsta ömheten och tröttheten och det blev påtagligt att nu är det ny fas på gång.
Skönt.
Men.
Jag hade ju tänkt ligga lite lågt med det här. Både för de där två små som bor i huset och för de där som jag jobbar med. Åtminstone tills vi måste lägga semestrarna och tills chefen gått. Nu ser det lite illa ut om jag inte ska börja gå i liturgiska kläder (gudstjänstutstyrseln, that is) utanför kyrkan. Jag är inte den som brukar gå tunikaklädd direkt. Hmmm...
Men mest kul är det förstås. För det blir lite mer tydligt för mig nu. Att tröttheten, ömheten och nästan-kräka-varje-gång-jag-borstar-tänderna hade sin orsak.
Skönt att du mår bättre! Livet blir onekligen lite lättare då. Jag berättade för min chef supertidigt och för kollegorna senare. Kändes bra att hon visste varför jag inte riktigt var mig själv. Fast om din chef ska sluta strax blir det ju annorlunda. Är det långt kvar tills den nya börjar?
SvaraRaderaJag är inte heller tunikatjejen, men gick runt i en vid blus de första tre månaderna...
Men oj, grattis! Skönt att den jobbigaste perioden verkar vara över.
SvaraRaderakominken: Ja, jag har också spritt ut informationen. Nyår låg ju rätt olägligt om man inte hade lust att outa sig, så där blev det en klump. Och bästa kollegan har vetat ett tag, men mja, chefen... Hmmm... Det är ju ändå inte han som ska ta några beslut i nuläget så nog kunde jag ha sagt något. Nya chefen är vi precis i början av rekryteringsprocessen för, så det blir nog ingen förrän jag gått i sommar. Lite småskumt. Den kollega som tillfälligt går in som chef vet. Typiskt nog somnade jag nästan i soffan igår, så det kanske var väl tidigt att ropa hej...;)
SvaraRaderaAkan-Kakan: Tackar tackar! Och, ja... Faktiskt. Vansinnigt vad oro kan göra med en både fysiskt och psykiskt dessutom...
Så bra, ja poff! Lika bra att släppa ut magen, inte hålla in!
SvaraRaderaSå kul, grattis!!!
SvaraRadera