En oas

... har denna helg varit. Ovanlig och skön. Inga många måsten. Goda frukostar med nybakat bröd. Tid för både oss själva på egen hand och tillsammans med barnen och varandra. Relativt harmoniska och bråkfria barn. Inga jobbiga läggningar. Fortsatt goda resultat för himmalaget.

I eftermiddags blev det en promenad för mig och "de två" i ett grått men ljumt Malmö medan maken var och hejade på stadion. Det blev ambulansutryckning, polisspotting, kastanjekastning i kanalen och rolig lek på gården samt bra känsla i benen för mig...


Först när vi kom innanför och maken väl var tillbaka kom dagens trotsutbrott. Dock ganska lätt att avleda just idag.

Saturday Morning

Eller som det nynnas i huvudet nu; "Sunday morning". Så där lite drömskt och harmoniskt som lördagsmorgnarna bara var när man inte hade "de två" att förgylla världen med.

Rubinen aka Polisen har varit igång igen. Nu är det utvecklat till "Ska jag hämta henne?" med ett bestämt uttryck, när vi inte riktigt har koll på vad lillasyster river ner under sin bärsärkagång i gåstolen. Vi får dölja vårt fniss över hur bekymrad han är när lillasyster inte sköter sig...

Annars lever känslan från igår kvar som en ljuv melodislinga, inte helt olik Velvet Undergrounds underbara plinganden i Sunday Morning.

Pust

Och nu är en två-barns-fredag till ända. En bra sådan. Jag funderade precis på vad formulan är för att minimera krockmomenten och kom fram till att det finns ingen sådan; det är rysk roulett.

Idag har Pydd varit ett gnällande åskmoln (kanske beror det på tredje tanden i underkäken som är på väg upp), men ett hanterbart och trött sådant, vilket gjort tiden med Rubinen kvalitetsmässigt mycket bättre än förra veckan.
Inte många trotsutbrott, men många "kan själv" och tid att hantera dem.
Inte många "lyckas-slå-syster-situationer" utan fler "mamman-ser-vad-som-kommer-att-ske-så-hon-lyfter-upp-dottern-och-avleder-sonen-situationer".
Bra ätet av sonen, sämre av dottern som numera helst skulle leva på välling.
Trevligt sällskap för både mamma och son samt KAFFE.
Tja, solen och de 18 graderna har väl också gjort sitt till.
Kort sagt, en riktigt riktigt bra dag. Puh.

Ladda

Dags att gå och lägga sig. Nu. För jag vill inte under några som helst omständigheter återuppleva förra fredagens sömnbristskaos. Hu. Minnet smakar apa. Så imorgon blir det förhoppningsvis en gladare dag ute på stan och i hemmets lugna vrå med båda barnen.

Barns oskyldiga lek och den som inte är det

Igår när jag lämnade Rubin på dagis, såg jag följande scenario på en annan avdelning:

En liten pojke med jackan nedhasad över axlarna, stod i ett hörn av gården intryckt av tre andra små pojkar. Ingen personal i närheten. Pojkarna gjorde något (som jag inte såg) mot den intryckte som grät tyst och stod kvar på samma ställe även när "gärningsmännen" dragit vidare. En i personalen upfattade att något hänt och tar en av de tre i armen och säger lite lamt; vad gjorde du nu? Jag är personligen osäker på om hon sett något alls av konflikten, utan tror snarare att hon agerar av gammal vana gentemot just denna pojke. Ingen tröstar den intryckte som istället går fram mot en liten intet ont anandes flicka; helt klart yngre än han, och puttar henne. Personalen ser denna händelse och det blir ett himla rabalder över vad han gjorde (flickan vare sig grät eller var allvarligt skadad).

Jag menar inte att han gjorde rätt. Självklart ska man inte slå eller putta någon och efter vår konstiga moral som på ett metaplan säger att slagsmål alltid är fel, kommer ändå den skumma kommentaren: allra minst de som inte gjort något. Men. Och här kommer ett stort men; är det inte alltid så att vissa blir utsatta i skymundan och när de väl gör något, känslostyrt och klumpigt för att de känner sig orättvist behandlade och ledsna, så får de ta skiten? Det är i såna lägen jag vill kasta allt jag har för händerna och krama den lille orättvist behandlade så att han förstår att någon sett, att världen inte BARA är orättvis och att det i vår snedvridna tillvaro kvittar om du gör rätt eller fel. För det kvittar inte. Inte om du ska må bra och bli ett harmoniskt barn. Inte om du ska kunna lära dig att umgås med andra, känna tillit till vuxna, till dig själv och till det du lär dig. Inte om du ska tro på att kärleken faktiskt är den starkaste kraften.

Och visst drar jag på stora växlar här, men bäckarna är många och små, inte minst på en dagisavdelning där säkerligen mer än hälften av vad som händer går förbi vuxna ögon.

Efter helgen

... känner jag mig tröttare än före.
Hemmadag för Rubinen i fredags som dekorerades med trotsutbrott av olika storlek, av lakanritande, systerputtande, spottande vid matbordet och kardinalsynden kastande av böcker. Jag var hes vid dagens slut.
Lördagsmorgonen var bättre för alla parter och eftermiddagen spenderade maken på barnkalas med barnen, medan jag skrev seminarieuppgifter. Förkvällen kröntes också av en rejält blodig fläskläpp som sonen skaffade sig när han på glatta sockor rusade ut ur sitt rum. Usch, och hu.

Söndagen ägnades åt högmässa och kyrkoval (jag), barnkalas (alla), besök hos mina föräldrar (alla) och storhandel (maken).

Idag vill jag bara sova; speciellt efter ytterligare en natt med en massa uppvak. Puh.

Fasa

Sitter och läser valresultaten i min valkrets och församling och konstaterar att SD fått ett mandat. I vårt kyrkoråd. Jag har i ärlighetens namn svårt att tro att de 60 personer som röstade på SD i församlingen någonsin befunnit sig i gudstjänst eller i någon av våra verksamheter och det är återigen beklämmande att inse att Svenska kyrkan sitter fast i ett ålderstiget och fullständigt irrelevant parti-tänkande. SD's agenda för Svenska kyrkan är ungefär som att jag skulle komma till simklubben och kräva att allt simmande numera ska göras på land. Helt befängt både för aktiva troende och för den stora majoriteten av oss som arbetar i Svenska kyrkan. Det här är inte vad min blogg ska handla om, men det är likväl en svart dag i Malmö.