Landet

Imorgon bär det av till landet en vecka för vilsam (we'll see) familjetillvaro - bara vi fyra - i svärföräldrarnas hus.

Dagen idag inleddes med ett besök på barnakuten i rädsla för att det kunde vara urinvägsinfektion som gjort lilla L så där särdeles gnällig som hon varit de senaste dagarna. Givetvis fanns det fler symptom...;)
Ingen uvi och det var förstås skönt. Hon blev dessutom undersökt i öron och hals och klämd på magen samt lyssnad på, vilket känns ännu bättre inför en vecka en bit från akutsjukhus.
Sömnen är fortfarande en efterlängtad vän, men jag kanske så smått börjat ge upp kampen nu och insett att jag nog kommer sakna den vännen ett bra tag framöver. Kaffe får bli nya bästisen istället. En masse.

Lilla gossen

...blev L kallad tre gånger idag av olika oberoende personer. Bruna kläder var orsaken. Och jag njöt av att säga "flickan"... Haha.

Bära

Men det är mycket som händer i Pocksys liv och utveckling just nu vilket framförallt resulterat i att hon ska bäras. Hela tiden.

Skallran som syns i förgrunden är en absolut favorit och ger inte tinnitus (varken i öronen eller i hjärtat...).

Smaka på den du!

Lilla L har börjat äta. På riktigt, liksom. Det är definitivt blandade känslor som drabbat mig. Plötsligt har jag ingen koll på amningen längre - är det dags? Är hon hungrig? Och mitt lilla lilla frö är borta.
Samtidigt är det ju en oerhörd lättnad. Hon kan. Jag är inte längre fullständigt nödvändig och låst. Hon växer och blir stor. Större i alla fall.
Och det går mycket lättare den här gången. Med henne. Hon verkar gilla det mesta till skillnad från den mycket svårflörtade sonen. Under hans inlärningsperiod mötte jag maken i dörren så gott som dagligen i tårar för att vi haft ytterligare ett "matgräl". Men lilla L äter glupskt hängande som en trasdocka i den något för stora stolen (eller är det hon som är liten?) två gånger om dagen. För den här gången har vi börjat med gröt nästan samtidigt som den övriga maten för sömnens skull. Än så länge får jag erkänna att vi inte sett eller märkt någon skillnad på den fronten, men det kommer kanske...

Semestertrött

Lustigt att semestern bara gör mig tröttare. Det är som att ambitionsnivån höjs för vad som ska uträttas under dagarna och i slutändan inser jag att jag inte släppt lilla L för en sekund - bortsett från hennes få stunder av sömn - under dagen. Inte bra och inte vad jag hade sett fram emot. Dela var det ju tänkt. Speciellt nu när unge herr R visat goda tecken på att vilja leka själv allt mer, vilket borde lämna oss en större frihet att äntligen få s k egentid igen. Vi får väl se om jag kan vända på trenden nu när jag sett mönstren. Skönt att det är tre och en halv vecka kvar i alla fall.

Sömn

Det eviga småbarnsämnet har hamnat särskilt på tapeten hemma hos oss de senaste fyra veckorna. R har, som tidigare nämnts, övergivit sina utomordentliga sömnvanor och dels börjat vakna flera gånger varje natt, dels börjat vägra somna och somna om utan närheten av en vuxen i sängen. Eftersom han dessutom kastar sig av och an i vår säng gör han sovandet hos oss övriga rent omöjligt. I natt sov jag som längst en timme och då hade R och maken lagt sig i ett annat rum och dottern kommit in efter sin törnrosasömn... Komiskt att bebisen sover bättre än storebror.

I fas-tänkandet ingår en viss förhoppning om kortsiktighet, men jag är lite osäker på vad som kan klassas som fas egentligen? Ni som har eller har haft tvååringar; hur har deras sömn sett ut?

30 timmar

..."extra" har jag spenderat med Rubinen de här två veckorna nu när hans dagistid har gått ned till 15 timmar/vecka. Det har varit urjobbigt, omöjligt (hjälp av mamma, pappa och bror nödvändigt), spännande och faktiskt stundom riktigt roligt. Igår t ex, under lunchen, var det just det sistnämnda då lillasyster L stod i mitt knä och skrek ett alldeles särskilt glädjetjut varje gång storebror sa "Igen!". Denna dialog upprepades ett tjugotal gånger med storebrors förtjusta skratt som resultat varje gång - då var det helt makalöst magiskt att få ynnesten att vara deras mamma.

Det har också som sagt varit stört omöjligt att upprätthålla en del av de rutiner och principer som livet kretsat kring de senaste månaderna. R's sömn har, som sagt, gått från okomplicerad till det motsatta och kräver för tillfället att någon ligger vid hans sida tills han somnat, dag som kväll. Detta har ju iofs lösts genom att jag fått assistans på olika sätt, men det har också lett till att hans sovtid dagtid kortats väsentligt. Bra, visade det sig, för nattningarna kvällstid är inte riktigt lika långdragna som de var i början då hans forna lättlagdhet försvann.

Urjobbigt är det förstås med två barn som skriker samtidigt, speciellt när det hela tiden fått innebära att lilla L hamnat som prio 2. I slutet av förra veckan, när R varit hemma två dagar, var hon väldigt uppstirrad och ledsen, men lugnade sig under helgen när vi kunde dela mer och hon också kunde få lite odelad positiv uppmärksamhet. Det är inte roligt när man inser att dagen mest handlat om att trösta den som inte får uppmärksamhet och skälla på den andre som hela tiden testar gränserna...

Men, det har också varit spännande, för detta är ju också en del i att lära känna dem. Tillsammans som syskonteam. Och dem tillsammans med mig, deras mamma.
Och spännande för jag inser att jag klarar av betydligt mer än jag trodde (dock ingen avancerad matlagning...). Så jag är lättad. Och idag börjar makens fyra veckor långa semester! Hurra!