New kid on the block

...är denna lilla fröken.
Hon kom till världen imorse, några dagar tidigare än beräknat, även hon som sin storasyster i vidöppen hjässbjudning. Modern är därför rätt mör, men dock levande. Och dottern är förtjusande. Men så är jag ju partisk förstås.

Kan det vara sommar nu?

Om man intensivt koncentrerar sig på den här äppleträds- och luktärtsvyn och blockerar ut argt syskongräl, är trädgården just nu ett refugium för en mentalt trött höggravid kvinna.
Och för en person som egentligen inte är så förtjust i värme, är det trots allt skönt med en veckas sommarkänsla. Faktiskt. Temperaturen är helt lagom och måstena rätt få.

Och den stora tröttheten

Från en dag till en annan har den stora tröttheten tagit över. Länge har jag siktat på målet att göra mitt sista offentliga framträdande (viga lillebror) innan bebis och i veckan som gick var jag rätt orolig för att jag skulle stupa på mållinjen. Förvärkar av ruggig sort satte in...

Men. Lördagen klarades av! Det var roligt eftersom det skulle vara vansinnigt trist att missa en sådan familjemålstolpe och fest.

Och idag är jag bara trött, trött, trött. Knappast bebisredo, men tämligen redo att komma bort från just detta tillstånd.

De stora husprojekten har nästan helt och hållet bockats av, maken är så gott som klar med vad han måste ha gjort jobbmässigt innan bubblan drabbar. Det är bara jag som måste slutföra ett par uppgifter till mina kurser omgående. Och snacka om att det tar emot. Istället spelar jag rumble, ser gamla avsnitt av Frasier (skrattar bäckenbottenutmanande mycket) och äter choklad. Vilket iofs är rätt bra avkoppling alltihop, men nu när den stora tröttheten gör sig påmind, inser jag att jag lever i gränslinjetid... Kanske göra ett schema...?

Födelsedagskoppen

Firad fint på sängen av glad familj med tjusig present! Kan t o m gå lite bättre idag än igår, men misstänker att även en slags foglossning sällat sig till de många graviditetskrämporna...

Österlentid

Under snart en vecka har vi tagit semestern österut och spenderat tid i sommarhuset som vi lånar av svärföräldrarna. Det hjälper avkopplingen att byta miljö och livet är rätt enkelt här.

Idag är det fyra veckor till den beräknade tiden är inne och jag vaggar mest omkring och känner mig rätt otymplig. Jag är inte gigantisk, men känner mig det ändå.
Tränat har jag inte gjort sedan december (trots inhandlat träningskort), fast det är inte lättjans fel utan alla sjukdomar och skräp som detta året bjudit på. Det tycks ha varit ett rätt sjukt år för de flesta av mina vänner och bekanta; kanske inte omöjligt att den helt otroligt dåliga sommaren här nere i Skåne förra året är att skylla på...

Snart ska möte hållas om vad nästa steg med Rubinens njurar är och kanske blir det kirurgiskt ingrepp av något slag. Vi får också besluta om hur vi går vidare med den extremt dåliga vårdgången i detta också. Det gör lite ont att mina i grunden positiva bilder av vården ska bli så härjade av det här.

Skönt med respit från allt just nu i alla fall. Och positivt ser jag fram emot den kommande månaden.

Funderingar i juli

Det är juli och jag har så länge nu varit utan ord, men inte på ett dåligt sätt. Jag både saknar och saknar inte att uttrycka mig och bidar min tid för att se vad som kommer hända här framöver.

Just nu är vi på Österlen efter en vecka där vi varit uppdelade; jag i hemmahuset, barnen här och maken utomlands. Jag småjobbade och vilade om vartannat och passade på att gå på bio. Det kommer förmodligen dröja ett tag tills jag gör igen efter augusti.

Det har varit rätt tungt med hela utredningen kring Rubinens mage som visat sig handla om njurarna. Och det där med att leva i konstant oro (vilket man iofs alltid gör när man lever med barn) är påfrestande både för hjärta och huvud. Förhoppningsvis är vi visare när sommaren kommit till sitt slut.

Det var även rätt känslomässigt jobbigt att säga hejdå på dagis och lämna människor - både barn och personal - som vi levt så nära i 3,5 år. Dagen var passande regntung och grå och mina tårar var ett faktum. Jag har svårt för separationer. Det vet jag. Men jag trivs ju faktiskt med att det är så. Det är ju jag och kanske är det också därför jag drar mig så för att ta ett beslut om den här platsen?