onsdag 22 augusti 2012

Det gör ont.

Koliktiden tycks för tillfället vara från ca 18 och pågår fortfarande nu kl 21.15 med en amningspaus mitt i. Måste säga att amning känns som förgiftning, men känslan går över, jag vet, om några månader.
Tv-tid är ju att glömma, men det är överskattat. Det går att blogga istället. Eller kanske hysteriskt trycka i sig smågodis. Eller både och.

9 kommentarer:

  1. Ajajaj. Men du känns lite cool mitt i alltihopa :) Kvällskramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även sist, med mellansyster, gick desperationen över i ett kallt konstaterande.:) Fast nu måste jag ge cred till min älskade make som tar den absoluta merparten av skrikandet. Han har mycket tåligare nerver än jag och tack Gud för att vi är två! Kramar tillbaka!

      Radera
  2. Kramar i massor. Och förståelse. Vi har inte haft kolikbarn, men väl otroligt närhetstörstande bebisar som bara velat hänga vid mitt bröst de första tre-fyra månaderna.
    Det tär.
    Man älskar så att det gör ont, men den där kärleken behöver få vila lite också. Jag hoppas att du hittar energin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina du! Jag tror att det där med närhetstörsten kan vara minst lika krävande. Lilla r är mycket missnöjd om hon inte merparten av tiden får hänga på någon av oss, men det handlar oftast inte om bröstet i alla fall. Och visst älskar man och älskar och älskar, men med allt tröttare ögon, öron och rygg... Kramar tillbaka!

      Radera
  3. Uj. Det där slapp en annan. Det var väl upplyftande av mig att säga.
    Blogg och smågodis kan du vara värd! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. :). Du hade säkert annat. Ingen spädbarnstid är ju egentligen speciellt smidig... Blogg och smågodis och glass (laktosfri) och kakor och annat hjälper upp humöret:)

      Radera
  4. Det är grymt orättvist att ni får en tredje med kolik! Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt, frustrerande och galet det måste vara.

    Hittar du något som tar udden av det värsta för dig så kör hårt! Må det vara smågodis, blogga, hörselkåpor eller en promenad i ensamhet.

    Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, rättvisan kan man ju verkligen fundera över. Vi kanske bara har den gemensamma genuppsättningen? Stora kramar tillbaka och hemma jobb är ju inte helt dumt då och då:)

      Radera
  5. True, jag har förträngt en del riktigt tuffa trotsbataljer haha!!

    SvaraRadera