Tredje gången gillt?

(Och egentligen vill jag inte göra ett sånt där tråkigt och gnälligt inlägg, men ventilerna är få i radhusidyllen och behovet att ventilera är stort...).

Som kanske en och annan bloggläsare uppmärksammat, led våra två förstlingar av kolik under sina tre (och en halv) första månader. Något som definitivt gjorde dessa månader till en tid som handlade om allt annat än spädbarnsmys. Överlevnad, snarare. Rätt och slätt.

Oddsen, som talade så fint för att en trea skulle slippa samma åkomma, ser allt lägre ut och i natt var natten då magontet fick mor och dotter att ofrivilligt hänga halvvakna och smådesperata vid varandra i dryga timmen strax innan vargtimman. Den ena med gråten i halsen och den andra med skriket, om man så säger.

Jag vet att jag har en tendens att springa i förväg med tolkningarna, men är man trött som tusan och hormonig är det inte riktigt någon som kan klandra...
Och då, framåt småtimmarna kan det vara så att man frågar sin översta arbetsgivare hur tusan Hen tänkte. Två, ok, liksom, men tre? Som den ödmjuka tjänare man är har man nu gett möjligheten för chefen att tänka om och förhoppningen är att det görs. Typ redan innan kvällen...

(Men hon är söt när hon sover.)