Pydd och sanningen

Alla har vi kanske haft en lite skakig relation till sanningen i våra liv. Till och med statsöverhuvudet tycks stundom ha det. Så även lilla fröken Pydd.

Idag deklarerade hon för sin fröken på dagis att det var jag som skulle hämta, att jag stod där ute och att först så skulle hon gå in och hämta sin leksak; ett leksakståg. Detta fick hon göra eftersom Pydd är en övertygande och mycket verbal liten flicka. När så pappan kom istället för mamman (som alltid utom på fredagar) och tåget visade sig inte alls vara Pydds, utbrast fröken mycket överraskat att "den där Pydd vet man sannerligen inte var man har.".

Ja, och amen, säger jag. Det tillhör snarare ovanligheterna att man vet det.

Vattenfall

Vår Rubin har förvandlats från inbunden, disträ och fåordig grubblare till pratkvarn på någon vecka. Numera har kvällarna blivit hans ventileringstillfällen och munnen slutar inte ens gå när vi lämnar rummet för att han ska sova. Då sjunger och pratar han för sig själv istället. Och han pratar om allt. Om observationer, om känslor, om världens och samhällets uppbyggnad, om Jesus (och lillasyster betonar på det där sättet som jag själv aldrig gjort: Jesus) och Gud. Han hittar mycket fiffiga sätt att förlänga pratstunderna på. På toaletten, i sängen, i soffan. Det är som att han tar igen tiden då man fick dra ur honom ett "ja" eller ett "nej".

Självklart finns fortfarande de tillfällena också. För han ÄR fortfarande den där Rubinen som han alltid varit. Och att prata för pratandets skull existerar inte för honom. (Till skillnad från för fröken Pydd.)

Milano

Många fantastiska stunder. Mycket njutbart och intressant sällskap i form av min kära moster. Varmt, men också regn och åska. God mat, gott vin, bra shopping och inspirerande miljöer. Fabulösa skor på var och varannan kvinna. Milano, kort och gott.

Nattvarden

Att fotografera ett verk som man upplever gör sig bäst live är inget vidare. Dessutom inte tillåtet. Men mängder med andra foton på rundturen blev det. Visar några när jag är hemma igen (för bilder tagna med Hipstamatic blir inte bra när jag bloggar från fånen; någon som vet varför?).
Ikväll blir det balett. På La Scala...

Sitter med ett glas vin..

i Milano och njuter. Ville bara säga det, tror jag...

Bort-med-askmoln-bön

Gud, jag vill så gärna komma till Milano på onsdag. Skulle inte det där askmolnet kunna försvinna spårlöst tills imorgon kväll eller något? Vet nämligen inte riktigt om jag orkar spendera tre semesterdagar med barnen istället. Inte just nu i alla fall. Tids nog, liksom. I Jesu namn. Amen

Tankar om sommaren

När jag planerade för den kommande sommarens ledighet kändes det mest skönt att få en paus. En lång en. Av olika anledningar. Det blev 8 veckor varav 4 är sparade föräldraledighetsdagar från ett konto som måste naggas lite i kanten då och då om det inte ska gå upp i rök så småningom.

När jag fick ledigheten beviljad och på något sätt bekräftad, gick det upp för mig att en stor del av den där tiden skulle jag spendera ensam med de två barnen - maken skulle inte kunna ta lika lång ledighet. Då kändes det mindre kul ett tag.
Fast nu - trots bitvis gnällighet from Hell, syskongräl som bara aldrig tar slut och få obrutna stunder då jag kan ägna mig åt saker som jag måste göra ensam - så känns det inte lika jobbigt att tänka mig sommarscenariot igen.
För samtidigt som det är allt det där ovan nämnda, så är det också två helt klart äldre barn jag har att göra med (och allting är förstås relativt, ni tonårsmammor!).

Barn som går att prata med eller åtminstone då och då, barn som man kan fråga vad de vill och önskar och vad de inte vill och inte önskar. Barn som inleder samtal med en med ett "Vet du, mamma...". Barn som man kan leka kurragömma med, spela spel med, läsa längre böcker för, spela fotboll med, balansera på stenar tillsammans med och kanske t o m leka i havet med. Barn som då och då drar sig undan och vill leka alldeles själva tillsammans bara de två ett tag eller var och en på egen hand ett tag. Barn som man kan ta med sig hem till trevliga människor som också har barn och därmed få ett ypperligt vuxet sällskap samtidigt som man faktiskt inte behöver passa så mycket barn längre. Och så vidare.

Jag tror att det kan bli bra mitt i all trötthet och gnällighetsfrustration. Jag tror faktiskt det.

Och detta är snart ett år sedan på Rubinens 3-års-kalas. Hej och hå vad tiden går.

Hoppsan hejsan, Mamma Mia

Pydd slänger sig plötsligt med olika slags exklamationer och uttryck. "Hoppsan hejsan" har hon använt ett tag och det kommer inte hemifrån.
Idag dök "mamma mia" upp och jag undrade var hon snappat upp det. Eftersom hon i allmänhet har svar på tal, brukar hon kunna berätta vad hon håller på med. Men det var Rubin som berättade att uttrycket återfinns i Rorri.
Ok, dags att sitta med lite då och då vid barnprogrammen igen, kanske...

Att bli tagen på allvar

Gårdagens läkarbesök var verkligen ett sådant där besök som både jag och maken laddat inför. Inte med kolhydrater, men dock med långa samtal om vad vi skulle säga, trycka på, hävda och göra. Även Rubin har laddat och pratat om vad som eventuellt skulle komma att ske på besöket.

Lite kändes det som att vi redan satt i försvarsposition när vi trädde in hos henne, doktorn, men det tog hon snabbt bort.
"Visst är det något.", konstaterade hon och fastän vi själva sagt det i mer än ett år och varit arga över att vi ändå tyckts nonchaleras i vår oro, så kändes det så skönt att hon bekräftade att vi är annat än hyperneurotiska paranoida föräldrar.
Tester sattes i rullning; urinprov, bajsprov, blodprov. Och hon lovade att höra av sig till oss oavsett vad testerna visar. Så ljuvligt skönt. Så föredömligt.

Ut kom vi med lättare kroppar, hoppfullhet och den där berusande känslan av att bli tagen på allvar. Den uppkommer bara om man inte blivit just det på länge.

Var är ni nu ljuva drömmar om ett stilfullare liv?

En gång närde jag en dröm om ett stilfullt hem. Personligt, för visso, men med en viss stringens och fyllt av pjäser som både var vackra och passade ihop.
Ibland får man helt enkelt ge upp och inse att stil inte alltid nödvändigtvis är praktiskt och kanske inte heller gör att man blir glad. Inte alltid.
Så här går det när lillasyster väljer duk.


I övrigt har vi haft en bra lördag och jag har t o m hunnit skriva "klart" inför imorgon. Barnen har till råga på allt visat att de gillar sushi och det är ju inte dumt. Det händer grejer i deras utveckling helt klart.

Kärlek

Behöver det nämnas att Augustus och Rubinen är de bästa av vänner?

Torsdagstankar

Funderar på banala saker som huruvida jag ska klippa luggen eller låta den växa ut igen, hur jag bäst undviker människor på jobbet idag helt och hållet, hur jag ska dölja svullna ögon från gråtsessionen efter jobbgrälet igår när diset inte tillåter solglasögon och hur skönt det ska bli att fly till Milano om exakt 13 dagar.
Sånt rör sig i mitt huvud när det egentligen ska skrivas predikan.
Och så längtar jag efter mina barn som jag inte hunnit spendera så mycket tid med på sistone.


Men jag har åtminstone somrig kjol på mig.

Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

day 30 – your favorite song at this time last year

Sista inlägget och i ärlighetens namn har jag ingen aning. Men Vampire Weekend hade släppt Contra några månader tidigare, så jag lyssnade förmodligen en del på denna.

Inget för den äckelmagade

Storebror har alltid varit väldigt äckelmagad. Allt ifrån det egna snoret och bajset till lillasysters blöjor och snor till, ja... allt som har en konstig lukt, ett äckligt utseende eller märklig konsistens. Så jag blev inte helt förvånad när jag på soffans baksida fann en hel kråksamling. Där det inte syns finns det inte, liksom. Jag behöver dessutom inte oroa mig för några offentliga näspetningar som skulle kunna leda till måltid. Det känns väl ganska ok, men jag måste nog börja vara mer vaksam på min egen klädsel när den unge herren är förkyld.

day 29 – a song from your childhood

Min mamma levde och arbetade med Mässans musik när jag låg i magen och på något konstigt sätt (?) har hela konceptet följt mig i mitt liv.

10 år

Idag har jag och maken varit tillsammans i tio år.
Det känns ganska overkligt, för det är så levande och starkt, minnet av när vi träffades och hur, och att jag redan samma dag visste - verkligen visste - att nu hade det hänt. Jag hade träffat mannen som jag skulle gifta mig med.
Två veckor senare friade jag.
Han sa nej.
Han sa nej kanske tre eller fyra gånger för det är ju inte sånt man springer in i. Fastän man är säker.
Sen frågade han mig. Och jag sa ja.
Men det var nästan 1,5 år senare.

För att sammanfatta 10 år säger jag att: Jo, jag tror verkligen på kärlek vid första ögonkastet.

day 28 – a song that makes you feel guilty

Skyldig? Ja, jag vet faktiskt inte vad skaparen till listan tänkt sig. Jag tänker då inte på synd i alla fall. Möjligtvis kan jag känna mig lite skyldig när jag hör "träningslåtar" och inte tränat på ett tag. Som nu.
Fast idag har vi brutit detoxen, för den var faktiskt lite för kraftig den här gången. Och fem hela starkt intensiva dagar höll vi på, så det får godkänt. Nästa vecka börjar m a o träningen igen och den är djupt efterlängtad.
Eftermiddagen idag ägnades på Tirups örtagård i ösregn tillsammans med vänner. Lite synd att vi inte förberett oss med regnkläder så nu är vi istället smutsiga och blöta. De har en strålande fin naturlekplats som i vackert väder är värd en pilgrimsvandring och då kan man ju passa på att äta någon god kaka från kaféet samtidigt. Det kanske vi gjorde trots att vi inte motionerade på lekplatsen så länge. Kanske.