day 06 – a song that reminds you of somewhere

Den här låten (och ett helt gäng till förstås) avslutade varje förfest som jag och mina kompisar hade med start under -95 och framåt på Smålands nation i Lund. Glada som få, hoppade och dansade vi omkring och prisade rader som "I was born with a plastic spoon in my mouth". Just nu har jag den som träningslåt och känslan av ungdomligt rus kommer över mig varje gång den börjar ljuda i öronen.

day 05 – a song that reminds you of someone

De allra flesta människor jag känner är i min hjärna förknippade med musik. Så vem väljer jag? Jag väljer sonen, min fina Rubin.
När han var som mest plågad av sin kolik (men även när den släppt och han fortfarande plågades av grym rastlöshet och stimulibehov) sjöng och dansade vi till "Kyssen vid Rosenlund" med Kristoffer Jonzon. Dock inte liveversionen. Men mannen kan sjunga. Både live och i studio.

Men det är ju inte natt, mamma!

Hmm, hemma från Berlin och två saker slår mig.

1) Sommartid. Attans. Nu får vi plötsligt börja täppa igen varje litet ljushål kring fönstren och dra ned mörkläggningsgardinerna medan barnen ser på Bolibompa. Det är ju tyvärr bara så att vi har de allra sämsta från den stora möbelkedjan som gått sönder allihop. Ett idogt arbete för att intala de små att det faktiskt är kväll och läggdags vid 19.15. Och det är inte ens april än...

2) Vi har en kattunge. Jag hade faktiskt nästa glömt bort det. Och idag är jag ensam med barnen. Maken nämnde i förbifarten igår att läggningarna blivit lite spännande sedan Augustus flyttade hem till oss. Ja. Det kan man väl säga. När jag trodde att Pydd äntligen sov och kunde ägna mig åt åt Rubinen, hör jag ljud från lillasysters rum som bara växer i styrka. Det visar sig att vår kära nya familjemedlem anser att åtminstone en person bör hålla sig vaken för att leka med honom och han valde den som precis somnat. Hon var ju ensam.

Suck.
Fast nu sover de, det är vår (och sommartid!) och jag är ikapp på jobbet efter några intensiva dagar efter resan. Imorgon berättar vi om påsk för lite 8-åringar och kanske får jag umgås med maken. Igår var jag nämligen på denna föreställning som var helt otrolig.

Time-out Berlin

Jag kom tillbaka sent i söndags och satte nyckeln i dörren efter en tre-minuters-promenad från tåget. Ljuvligt att vara hemma, ljuvligt att få vara borta ett tag. Långa samtal till punkt, långa promenader, ljuvliga hela nätters sömn, fotoutställning, underbar mat och gott vin, shopping och nygamla vyer.
Och väl hemma, en stilla längtan efter att Rubinen skulle komma insmygande, så att jag kunde få snusa honom i nacken och krama hans hand.
Jag kommer aldrig förneka att en av de största fördelarna med att resa är att få komma hem igen. Fast jag har haft det alldeles alldeles underbart.

day 04 – a song that makes you sad

I mitt jobb är musik en viktig ingrediens. Den följer med i alla skeden som soundtrack i olika människor liv och därmed också i mitt, även om jag ofta befinner mig lite i periferin som ceremonimästare. Är det något jag gråter av, så är det musik. Inget väcker mina känslor som musik, inget kan trösta eller oroa som musik.
Det finns mycket musik som jag gråter av, men som jag märkligt nog ändå vill sjunga trots att rösten stockar sig. Jag hade aldrig kunnat sjunga i de där sammanhangen. Jag är glad att vi har musiker som gör det.
Att bli rörd är dock inte samma sak som att bli sorgsen och jag fick tänka en del innan jag hittade en sång som faktiskt gör mig ledsen som mesta känsla. Ledsen och ändå glad att det skrivs sådana psalmer. För egentligen handlar det om att psalmen hittar ett så livsnära anslag och lyfter fram det ljusa som en motpart till allt det mörka. Det är psalm 828; Att möta sin vän om morgonen. Synd att jag inte kan få med musiken här också...

Att möta sin vän om morgonen och minnas de hårda orden men se att vår kärlek lever än, det hjälper mig ana himmelen på jorden.
Att möta sitt barn vid middagen, i mitten av levnadsfärden och se att vår kärlek lever än, det hjälper mig se befrielsen i världen.
Att följa sin mor den aftonen när ingenting mer är givet, och se att vår kärlek lever än, det hjälper mig ana meningen med livet.
Att möta sig själv i midnatten när grämelsen fyller huset, men se att min kärlek lever än, det hjälper mig se försoningen och ljuset.
Att bäras av Gud mot gryningen där nattmörkret blir fördrivet, och se att Guds kärlek lever än, det hjälper mig tro att döden följs av livet.

Imorgon; Berlin

Så bär det av till den stora huvudstaden söderöver. Jag kan bli lite osynlig här ett tag. Men är tillbaka med vårbilder och sånger på måndag. Ha en bra helg!

day 03 – a song that makes you happy

Fast året för släppet är -94, är detta -95 i ett nötskal för mig. Minnen av frihet och kravlöshet. Lycka. Näst bäst efter Step inside my mind på samma skiva. Men den fanns inte att finna på Youtube.

day 02 – your least favorite song

Faktiskt nästan lika svårt som förra inlägget. Det är så många som har så stötande texter med dåligt hantverk och tarvliga melodier utan känsla. Och just nu kommer jag faktiskt inte på någon. Kanske är det för att jag ju faktiskt inte sparat på en massa låtar som jag inte gillar.
Så det får nog bli pass på den.

vår - tisdag

Och idag var det verkligen vårkänsla när jag gick till jobbet i mer vårbetonade ytterkläder. Kängorna är inte fodrade; bara det! Byxorna är inte heller det och knästrumporna under var nästan lite väl varma.

day 01 – your favorite song

Att välja favoritsång för mig är som att välja ett enda favoritplagg. Det går inte. Det skiftar som känslor och tankar. Kanske borde jag därmed ge upp hela utmaningen?
Jag gör ett försök i alla fall och säger Where or when. Inte alltid. Och kanske inte för all framtid. Och inte med alla sångare. Men med många och ofta.

Vår - måndag

Jag börjar lite enkelt med temat denna vecka. Jag har bytt kappa. Eller åtminstone kompletterat vinterjacka och ullkappa med denna ovan. Min gröna trotjänare. Så nu är det officiellt vår i Malmö.

30 nya dagar, nu med musik!

day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year


Jag hänger på denna lista med 30 dagar av musik som jag hittat hos olika bloggare. Passar fint eftersom jag ständigt går med musik i huvudet. Möjligt dock att det inte blir ett inlägg varje dag.

Jag umgås med våren

I rabatten utanför Operan fanns dessa vårtecken.

I väntan på Operaafton och Hemligheter letar jag vårtecken, trots att det inte längre är någon tvekan i kroppen vart vi är på väg.
Rubinen hade en bra och positiv dag igår som gav en massa energi och kanske är det även någonslags visshet om att han inte är sig själv just nu som gör att det känns lättare. Inte väntan, men nuet.
Idag känns våren i alla smådelar av mig och jag är ledig även imorgon. Det känns så skönt. Och nu blir det trevligt häng med de närmaste innan föreställningen startar.

Liten och tunn

... är vår Rubin. Bortsett från en putig mage.
Arg, lynnig och retsam likaså.
Det sistnämnda gör att vi är extremt spända och trötta här hemma. Lillasyster gråter i ett i ett för att R nyps, rivs och sliter saker ur händerna på henne. I nästa ögonblick ligger han med kinden mot golvet, kör en bil lite planlöst och orkar inte svara på tilltal. Ringarna runt ögonen har gått från rosa till mer lila. Och han är så trött. Så trött.
Och idag har jag gråtit åtminstone två gånger för att jag är så orolig för honom, samtidigt som jag är så fruktansvärt irriterad på honom och på att han inte kan "skärpa sig"; att han faktiskt inte måste stöta bort oss och göra oss arga nu när vi bara vill vagga honom och krama honom och göra allt bra med den där förbaskade magen.
Det låter så mycket så mycket som glutenintolerans. Allt. Tydligen även lynnigheten, retligheten och tröttheten.
Jag vill bara ha besked nu, för laborera på egen hand med gluten får man inte. Bör man inte.
Precis på samma sätt som det kändes att amma den lille kolikande som skrek när han fick mjölken i magen känns det nu att ge honom bröd. Och pasta. Sådant han gillar. Gillade.

Fast det finns ju en lösning. Det tror vi ju. Och vi får förhoppningsvis den snart. Och då tänker jag perspektiv igen. Det här är litet. Egentligen. Sluta gråta, dumma k.

Dipp

Kvittot på att vi inte fantiserar fick vi idag.
Längdkurvan dippar.
Och när vi gjorde utredningen kring Rubinens mage för ganska många månader sedan var det just det; tillväxten såg normal ut om än något i underkant. Så ärendet lades ned.
Men nu är det inte så längre - han växer dåligt - och med ny ammunition ska jag ta mig an primärvården. Som jag under de senaste åren mist allt förtroende för.
Jag har lärt mig att om inte jag kämpar själv så är det ingen som kämpar för svar på mina frågor.

Men jag som föredrar klara besked mer än ovisshet, är ändå lite lättare om hjärtat idag. Och sol fick jag också. Och träning som löste lite knutar.

Och nu vill fixaren i mig fixa Rubinens magproblem. En gång för alla.

Stort och litet?

I ljuset av extrema världshändelser och katastrofer är inte en helg med oro över ett barns magont något att orda om. Så jag börjar med att säga att självklart upptas även mina tankar (apropå en spridd kritik av bloggares ytlighet i förhållande till omvärlden) av Japan, Libyen och världens allmänna tillstånd. Fast nyhetsrapportering om detta kan journalister och utsända bättre. Jag har bett. Det kan jag.

Men min magkatarr hänger framförallt samman med Rubinens diffusa hälsotillstånd som tycks vara tillbaka på scratch vad gäller förklaring till vad som är fatt. En akutsmärta i magen till i helgen följd av kräkning, men inga ytterligare konkreta symptom. Dålig aptit och snor som dras ned istället för ut. Suck. Virus? Stress? Magkatarr? Något på dagis som inte är bra?
Nu måste jag jobba ikapp.

Nu blir det andra toner.

Och efter en så tröttande vecka...

...är det mycket vilsamt att sitta med en spinnande kattunge i knäet, dricka lite vin och höra barnen skratta med sin pappa i köket. Då kan man stilla be om nya chanser att vara en bra förälder - gärna imorgon redan - när man tankat lite energi för sig själv och tänkt att "det kommer inte alltid vara så här".

Trigger-punkt

Min son har förmågan att trycka på exakt rätt punkt för att jag ska explodera. Pydden kan retas och irritera till stort utbrott, men inte på samma sätt. Kanske beror det på att jag och Rubinen i grunden är mest lika och att han därför vet precis var mina gränser går. Där går kanske även hans.

Idag kom vi hem med vagnen efter en misslyckad lekplatsträff (misslyckad på grund av att det inte går att klä sig efter sådant här väder med solsken, 4 grader varmt och total gegg-galore efter förmiddagens hagelskurar).
Medan jag meckade för att få in sulkyn i porten vandrade en redan retsam Rubin iväg med lillasysters stickade mössa. Jag såg att han hade något i kikaren.

Jag baxade upp vagnen och han dröjde en bra stund innan han triumfatoriskt kom tillbaka med en smutsig och genomvåt mössa.
Jag såg rött.
Jag tror att det hänger samman med alla de idioter till klasskamrater jag haft under åren som gjort precis så. Förnedringen i att behöva ta på sig en smutsig mössa, halsduk, jacka eller väska. De illa dolda tårarna. Och triumfen i förövarens ögon.
Det var länge sedan jag varit så arg på mitt barn.
Och han förstod.

Det sista jag vill är att han blir en sådan som mobbar, ger sig på och terroriserar andra barn; större eller mindre. Och Gud förbjude att något sådant utvecklade sig till att fortsätta i vuxen ålder. Sådana människor föraktar jag djupt. Där kan vi snacka om att få jobba på att leva efter kärleksbudet.

Det är lätt att bagatellisera en sådan händelse och säga att det är typiskt barn. Det kanske det är. Men den blicken gör att jag vet varför jag reagerade som jag gjorde. Det sitter i blicken. Och den säger mig att här ska det jobbas. För den vill jag inte se igen.

Ny i huset

är denna lilla lila kompis. Han heter Augustus och är en burma. Vi hämtade hem honom igår efter det att jag slutat för dagen.
Rubinen valde namnet och båda barnen var så exalterade igår att vi fick göra vårt sovrum till fristad för kattungar på flykt. Cool som bara den är den lille, dock, och har redan lärt sig att ta lekinitiativ med Rubinen när han känner för det. Natten spenderade han som boa över makens hals.
Idag är det jag som är hemma med barnen som - peppar, peppar - inte visat mer än lös mage (Pydden) och snoriga näsor. Men näsorna var inte anledningen till hemmavistelsen, förstås.

Efter att ha tittat på värsta hagelovädret gör vi oss snart klara för en lekträff med dagiskompisen som också är hemma den här veckan. Och så hoppas jag på att slippa byta blöja utomhus.
Trevlig helg!

Läget idag

Maken är hemma med båda barnen, varav ett, än så länge, ger ifrån sig blöjor med rinnande innehåll.
För tvätthögens skull föredrar jag denna variant. Och håller tummarna för att det förblir så här. Båda varianterna förekommer tydligen på dagis...

Imorgon är det jag som håller ställningarna där hemma.

Väntan på kräk

En förälder på Rubinens avdelning ringde mig för att vara snäll i förmiddags och berättade att hennes son kräkts på dagisgården på morgonen strax efter att ett annat barn kräkts vid frukostbordet. Och på Pyddens avdelning är tydligen fler än hälften av barnen hemma och kräks.

Jaha. Då behöver jag inte akut fundera ut hur vi löser att Rubinen grät för tredje dagen i rad vid lämningen idag. Vi lär ju inte gå till dagis mer under den här veckan liksom. Blir det bloggpaus så vet ni vad jag gör.

Tagg i hjärtat

För andra morgonen i rad lämnade jag en storgråtande Rubin på dagis. Min kappa fick jag bända ur händerna på honom och det blev svårt att hålla sig lugn och stoisk. Personalen hade frågat honom igår om varför han var så ledsen - gråten hade varat genom hela frukosten - men något direkt och tydligt svar fick de inte fram.

Rubinen har inte betett sig så här sedan Pydd började på dagis och det var ganska chockartat igår.

När jag kom ut i hallen i morse nämnde jag situationen för en annan mamma med en pojke i samma ålder. Hon sa då att när hennes son betett sig likadant för ett tag sedan, hade hon frågat om de skulle gå hem istället. Sagt och gjort. Två veckor tog det. Nu var förstås hennes jobb ganska fritt, lade hon till, men det var viktigt att det skulle finnas en känsla hos sonen att dagis inte var ett måste.

Fast för oss är det ett måste. Jag kan inte gå hem med min son igen om han inte vill gå på dagis. Jag kan inte gå hem från jobbet om jag inte vill vara där.

Och olustkänslan kvarstår; anses man vara en dålig förälder om man inte kompromissar med måstena i livet?!

Jag hoppas så att det bara är en normal 3 år och snart 9 månader-reaktion på att pappa är iväg på jobb...

Thomas Tåget till Stillheten?

Nu är det så där igen att jag inte riktigt hinner med. Jag hinner liksom inte tänka mellan allt som ska fixas, kollas upp, planeras, firas, sorteras, diskuteras och skötas om.
När det blir så här sjunker jag in i "angry birds" eller mina slitna hårstrån och drömmer om tiden då retreater inte var lyxvara. Nu måste jag välja hur jag gör med mina alltför sällsynta lediga helger; semester, umgås med mina barn eller åka på retreat.
Inte helt otippat hamnar "åka på retreat" längst ner, för högst upp är barnen och en tripp till Berlin någon gång då och då är ju lite mer omväxling än tystnad och stillhet.

Jag är ensam med barnen fram t o m onsdag. Idag har vi ätit med vår fina grannfru och middagen lyckades förlöpa utan bråk. Efter förra middagens kaosartade och urspårade trotsorgie skämdes jag något gruvligt. Skönt att det blev annorlunda...

Helgen var jobbintensiv, men jag hade den stora glädjen att få träffa fina Anna i levande livet! Något jag gärna gör fler gånger, snart igen. Mycket trevligt att befinna sig i samma stad.

Helgen innebar också gigantisk sammanbyggd tågbana i vardagsrummet som barnen lekte tillsammans med under långa stunder utan bråk. Helt makalöst! Och oerhört kul att lyssna till deras dialog...

"Hej, jag heter Thomas. Vad heter du?"
"Jag heter Thomas. Vad heter du?"
Och så vidare...

Glömda favoriter

Det har blivit lite si och så med fotograferandet av favoriterna under senare delen av veckan. I torsdags var det för mörkt att se vinröda kjolen och de randiga strumporna, igår blev det för stressigt för foton av gråa Ganni-klänningen i trikå. Gemensamt för dem är att de i alla fall är köpta på denna sida sekelskiftet.
Idag jobbar jag och har på mig en klar jobbfavorit: grå MW-klänning och slitna Camperstövlar som dock ska bytas innan viktigaste insatsen idag.

Barnbokfavoriter just nu

Bild lånad från adlibris.com

Pydden fick en samlingsbok om Ingrid skriven av Katerina Janouch i present från en vän.
Jag är faktiskt allergisk mot Janouchs sätt att skriva på. Det som kanske funkar i en bok, blir olidligt i tre på varandra.
Ofullständiga meningar. Överhoppade ord. Bara för att man inbillar sig att barn lättare lyssnar till det?
Nej, det tror jag faktiskt inte att de gör och jag tycker att det är ett dumförklarande av föräldrar som faktiskt är fullt kapabla att hoppa och saxa själva i en text. Bilderna däremot av Mervi Lindman gillar jag och ämnena är vardagsnära; läggdags, kärleken till sin pappa och sjukdom. Både Rubinen och Pydd är helt fascinerade av Bassiluskan som öppnar en ny värld för dem i sjukdomsfaror. Mössan kommer nog garanterat att få sitta på Pyddens huvud framöver och sand slinker förmodligen inte ner i gapet. Gött.
Bara för det kanske jag står ut några vändor till. Fast jag har faktiskt redan börjat låta barnen få berätta boken istället.

Bild lånad från adlibris.com

En klassiker som jag själv köpte till Pydden på bokrean var "Sagan om Pelle Kanin" av Beatrix Potter. Jag älskade hennes teckningar när jag var i tonåren (och köpte faktiskt både mjukdjur och planscher) och efter att ha ägnat alla mina barndoms Lille-julaftnar åt baletten med figurerna ur hennes sagor står den här boken högt på min lista. Baletten som sändes på tv under många år, går att köpa som dvd, vilket jag gjorde häromåret.

Bild lånad från adlibris.com

Boken som Pydden alltid tycks komma tillbaka till är "Räven i den kolsvarta natten" av Alison Green och Deborah Allwright. Teckningarna är formidabla, tycker jag, och likaså möjligheten att sätta olika röster på de olika djuren. Översättaren har gjort ett grymt bra jobb också, för rimmen känns naturliga och gör att hela boken liksom blir en sång. Och räven är ju jätteläskig!

Onsdagens kära plagg

Det finns ju en del plagg som jag använder år efter år. Kanske att någon uppmärksam insett att många plagg faktiskt är införskaffade under 90-talet (!). Om det säger att jag är extremt sentimentalt lagd eller helt enkelt har en väldigt konservativ smak, tja...

I alla fall: idag är det svarta heltäckande strumpbyxor, svart trekvartsärmad stickad tröja, rutig second-hand-kjol och vit omlottkofta som med värme togs fram ur garderoben.
Över har jag faktiskt de senaste dagarna vågat svepa en ullkappa istället för min vinterjacka. Och inte frusit nämnvärt. Kan det vara så att våren helt otroligt nog närmar sig med myrsteg?

En märklig kväll

Gårdagskvällen ägnades åt jobb för min del. Riktigt riktigt roligt jobb med andra föräldrar, studiefilmer, bra diskussioner och gott fika. Första gången, som kändes väldigt kul och lovande för terminen.

Kvällen i övrigt tycktes dock ha annat i sitt sköte. Som akutsituationer av olika slag.
En livräddning.
Två sjukhusfärder, varav den ena fortfarande är under observation och den andra rörde vår alldeles egna lilla Rubin. Likt sist blev diagnosen virus. Har jag börjat bli så luttrad nu att jag tror på det där?

Medan jag satt i färd med att leda sammanhang på jobbet, begav sig maken i ilfart till akuten med en magond och dåsig Rubin genom kalla Malmökvällen. En, enligt maken, mycket bra doktor som själv hade en treåring, konstaterade att det inte var något direkt fel på vår Rubin. Som sist. Och att det förmodligen var ett virus som satt sig akut i magen. Som sist. Och efter en kräkning återvände både färg och frid. Som sist.
Någon timme senare var de hemma och Rubinen sprang runt som ett litet piggt troll i lägenheten med en lillasyster som mina föräldrar i ilfart tagit sig in för att passa.
Men mitt hjärta var fasligt upprört under kvällen och fortsatt under natten. Attans att barnen är sådana oros-orsaker.

Klädesfavoriter på en tisdag

Svårt att få till en bra bild som så ofta; men på överdelen har jag långärmad grå t-shirt från American Eagle och över den en stickad tröja med trekvartsärm från Berschka inköpt på 90-talets slut (!) i Barcelona. Nyaste plagget, för mig i alla fall, är de grå herrbyxorna som jag fyndade på Humana för någon månad sedan och Kavatskorna på fötterna (de syns inte...).
Jaha, uppdaterar jag inte garderoben mer än så?

Och så något lite sent; garderobsvärmare måndag

Jag hoppar på Fridas tema denna vecka som innebär garderobsvärmare, d v s kläder som vi älskar och dessutom förklarar vi varför.

Igår hade jag på mig mina röda vida byxor som har hängt med sedan 90-talets second-
hand-raider. Jag älskar att de behåller sin knallröda färg och att de piggar upp en annars ganska enahanda garderob rent färgmässigt (grönt, svart, vitt och grått).
På överkroppen har jag favoritkoftan med knäppning hela vägen upp från H&M från någon gång på 00-talets början. Den är en klassiker och kan användas till allt.
Under koftan hade jag både favoritjobbtröjan som är mjuk och användbar och svart, men också en kortärmad stickad tröja i svart som också komme från 90-talet och second-hand-fyndens era. De randiga strumporna i svart och vitt syns inte, men är också sådanan som snabbt hamnar i tvättkorgen.