Vinteräventyr

I Malmö är vinterdagar lätträknade över åren och då menar jag förstås klassiska sådana med snö, minusgrader och vintersportsmöjligheter. Mina snöminnen är mest från ganska tidig barndom då det tycktes vara kallare och snöigare. Fast å andra sidan, kan det ju också handla om det där att antalet dagar i proportion till antalet levda dagar var fler...
I vilket fall, så har det ju knappast undgått någon att vi har en helt vansinnigt vit och vintrig vinter - även så i Malmö. Det är lite häftigt och romantiskt, utifrån min definition, att kunna återuppleva de där minnena fast nu med medföljande barn.

Jag har aldrig varit ett åka-i-brantaste-backen-barn och de gånger jag stått på ett par skidor är lätträknade, men pulka och snö hör ju definitivt ihop. Rubinen verkar vara ett barn av min kaliber, medan en snabbavläsning av Pydden säger att vi funnit en extremsportare i vår mitt. Denna vinter är dock inte hennes, utan temat är makliga pulkaåkningar med en Rubin som håller för ansiktet när det kommer för många flingor emot honom och som med ett litet sorgligt gny säger "Kan mamma bära?".
Fast det har blivit en del snöäventyr ändå, som i helgen när han åkt tillsammans med bästa dagiskompisen nerför lekplatsbacken. Två små pojkar med ungefär samma modighetsgrad och samma intresse av att terrorisera sina småsystrar. Det är skönt att de hittat varandra!

Guldtid

I virret av alvedon, näsdroppar, kåvepenin och snordukar har vi det riktigt riktigt bra.
Jag har förpassat det där extremt dåliga samvetet (för att jag inte förstod att Rubinens helvetiska humör handlade om att han mådde uselt...) till de bakre regionerna av medvetandet till nästa syndaförlåtelse... Och jag lyckas faktiskt ganska bra med att leva just här och nu. Sömnen är m a o något bättre (dvs båda barnen vaknar inte hela tiden). Kort sagt, bra tid att lagra minnet av och ta med sig till Berlin när bussen går på tisdag.

Mest slitna aka mest älskade?

Som en del kanske känner igen, har vi att göra med en mycket tejpad version av "Knacka på" (Anna-Clara Tidholm). Varje uppslag ser likadant ut. Sönderrivet, knycklat och tejpat.
Fastän kärleken var helt obestridlig hos Rubinen när det begav sig, var jag inte helt säker på att detsamma skulle gälla för Pydd. Men jo. Så nya revor väntas och ny tejp har inhandlats. Fast nu väntar jag mig dessutom sugmärken...

Åh, vilken skillnad!

Det är så löjligt egentligen. För varje gång vi går in i en sova-dåligt-period glömmer jag att allt går i vågor och att snart är det andra tider. Å andra sidan, inträder ju ganska snabbt afasi, svårighet till koncentration, paranoia och ständig svimningsfara när sömnbristen är ett faktum, så kanske är man förlåten för att glömskan också hänger på?

Nu börjar (peppar, peppar) öroninflammationerna bli mindre natt-vidriga och istället mer störande i form av att man måste skrika till barnen för att de ska höra vad man säger.... Fast det tar jag ju gärna om jag slipper sömntortyren. Och snart är det februari!

Pydd 11 månader

Med stora kliv dansar hon fram. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, från R's rum genom hallen till vardagsrummet och ut i hallen igen, in i köket och in i sitt eget rum. Nu bär hon saker i händerna - helst strumpor eller andra klädesplagg - istället för i munnen, men allting ska ändå smakas på. Böckerna ser ut därefter.

Pyddens aptit är stor. På mat, på intryck, på rörelse, på uppmärksamhet, ja, på allt.

Storebror är fortfarande populär idol, men också hennes värsta fiende. Och hon kan sannerligen hämnas med ett humör som ett argt och hungrigt lejon.

Hon kommer gående med böcker för att vi ska läsa, pekar på allt och frågar "dä?", pekar på var och en av oss när vi frågar "var är...?", härmar djurljud när vi läser, gör rörelser till sånger, dansar till musik och kommer när vi ropar på henne.
Hon avskyr att vänta, klä på sig overall, bli stoppad när hon är på väg någonstans och att ligga på skötbordet, är inte speciellt förtjust i vagnen, blir fruktansvärt gnällig när hon är hungrig eller trött, stjäl de grejor som Rubinen leker med och springer sin väg med dem. Hon lär bli en riktig retsticka.
Kärleksfull, glad och rörlig är dock det som bäst beskriver henne. Katterna är fullständigt lugna i hennes sällskap och händer, hon kramas fortfarande hela tiden, pussas och klappar oss allihop och hon ÄR faktiskt ett riktigt solsken den allra största tiden.

Hon är en stor orsak till att januari inte är fullt så grå det här året som alla andra år och en av de största inspirationskällorna i mitt liv just nu. Tämligen härligt att ha fått lära känna henne, måste jag säga. Lilla, stora Pydden.

Öronbarn

När jag var liten hade jag öroninflammation mest hela tiden. Så ser i alla fall minnet ut, när jag ser tillbaka. I minnet handlar det mest om spruckna trumhinnor, jourläkare och nattöppna kliniker, penicillin-allergi och abboticin-konsekvenser, om smaken av flytande alvedon och näsdroppar som rann ner i halsen. Alvedon var gott, men inte näsdroppar och penicillin. Att vara sjuk var egentligen inget ont. Så minns jag det i alla fall.

Nu när jag är vuxen och lever med oron för sjukdomar som drabbar mina barn, är läget helt annorlunda. För vårdinrättningar ringer inte upp mig och ger mitt barn tider av sig själva, medicin levereras inte till dörren, någon annan tar varken beslut om eller konsekvenserna av jämrande lealösa barn.
Kort sagt, här gäller det att ha koncentrationen uppe och alla rätt på proven. Här gäller det att sitta i köer, planera rundor förbi kvällsöppna apotek, hitta finurliga sätt att servera äckliga smaker och droppa förhatliga droppar. Här gäller det att söva om och vyssja förtvivlade ynkliga ANDRA. Att själv känna efter hur trött man är eller hur snuvig man är funkar liksom inte. Det är sjukdomstid som är det där riktiga kvittot på att man blivit förälder och verkligt vuxen.

Och trots att det mesta inte alls är kul med det, så finns det ändå någon liten tillfredsställelse i varje seger vunnen, i varje droppad näsdroppe. Jag klarar det faktiskt. Faktiskt. Jag är vuxen och det är helt ok.

Det var den andre...

Det mesta tyder på att även Rubinen har öroninflammation. Vi får veta säkert imorgon. Då har vi en akuttid. Akut är ett flytande begrepp.
Jag ser inte fram emot natten om den har någonslags likhet med de senaste i vårt hem. Januari i mitt hjärta.

För övrigt har det varit sol i Malmö idag. Då är det helt ok med januari.


Uppdatering: Jo, mycket riktigt hade Rubinen öroninflammation, han också. Dubbelsidig, dessutom. Så nu är det antibiotika för två, alvedon för två och näsdroppar för två. Å andra sidan, är det ju två flugor i en smäll och det är ju inte fy skam.

1 år

Idag fyller bloggen 1 år och en del har ju hänt sedan det första inlägget, konstaterar jag lite hafsigt.
Måste kasta mig i säng för att åtminstone få några timmars sömn, eftersom denna speciella dag firats med att besöka vårdcentralen akut med en sjuk Pydd som har öroninflammation och Rubinen redan har vaknat och klagat på sin hosta. Januari i ett nötskal. God natt!

Adjö amning!

Ikväll bet hon mig. Hårt. Och inte var det ett misstag heller. Hon gjorde det igen. Och sen en gång till bara för att jag verkligen skulle fatta.
Och hon är ju ingen liten bebis längre. Hon är ju inte det. Nu går hon och går och går. Hon förstår mycket. Hon ger oss pussar mest hela tiden; för att hon vill. Hon grälar på allvar med storebror och ger igen när han är riktigt tarvlig mot henne. Hon skäller ut oss när vi inte fattar vad hon vill, pekar på det hon vill ha och sjunger och dansar när hon är glad. Hon är så påtagligt en liten människa, ett litet barn nu.

Och ändå. Det känns lite sorgligt att vi inte längre har den där stunden innan läggning ihop. Och det är lustigt att jag som var helt övertygad om att amningen skulle vara long gone vid det här laget, har velat hålla på så här länge. Men nu är det slut. Det positiva är ju att maken nu kan hantera läggningarna helt själv;). Och jag med, för den delen.

Å ena sidan, å andra sidan

..arbetar jag med att påminna mig om livets värde och skörhet. Och i mitt jobb blir det lätt rutin och tomma, om än korrekta, ord av det, så det krävs faktiskt en del arbete med att aktualisera och hitta nya ord, tankar och bilder.

Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.

Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.

Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.

Perspektiv

Vi har ju varandra i alla fall. Gnällandet blir så extremt fjuttigt och smått. Januari i all ära. Det gäller att ha perspektiv. Hamnade via fru a med kaffet i handen här.

Och så något positivt..

...för jag måste verkligen anstränga mig nu, inser jag.

Januari är snart slut. Visserligen dröjer det kanske två-tre månader innan våren verkligen kan sägas vara här, men den är helt klart närmare.

Min träningsrutin har kommit igång rejält.

Irritationen från igår har lagt sig (och ersatts med trötthet från graven, men ändå).

Jag har tidigarenämnda choklad hemma. Och kaffe.

Rubinen låter mig blogga, trots... Ja, trots.

Förkylt 3

Förkylning och rejäl hosta är ingen bra utgångspunkt för god nattsömn. Inte heller för god dagsömn för dem som behöver. Den urholkande tröttheten är ett faktum igen och det blir minsan ingen sen kväll idag. Just nu undrar jag mest hur jag ska ro i land en dag hemma med två förkylda gnällisar som dessutom passar på att bråka så fort de får en chans. Choklad, tror jag, trots den stränga nya dieten, och kaffe förstås. Kaffe i mängd.

Och när man inte trodde det kunde bli roligare.. del 1

.. så får Rubinen någon slags nattmara där ingenting hjälper för att nå fram i desperation och vredeskaos. Givetvis är jag ensam hemma (maken på välförtjänt konsert och försenad födelsedagshappening) och Pydden sover oroligt. Well. Det gick det också, men det krävdes kallt vatten och en lång kram innan jag kunde lägga tillbaka den lille arge och läskigt personlighetsförändrade i sängen igen. Sovandes.

Irritation

Visste nog faktiskt redan i morse att dagen skulle kantas av irritationsmoment. Mötesdagar är sådana.

Natten var ryckig, eftersom Rubinen var hostig och snuvig och jag ju som vanligt kamperade på hans golv från ca 2.30 och framåt. Vi måste ta tag i det. Ja, jag vet. Jag vet. Men just nu handlar det om att överleva och maximera timmar och det var dessutom inte det inlägget skulle handla om.

Morgonen var barnröstsgnällig och jag fick springa till ett möte som jag inte uppfattat var bokat, trots kallelse.

Och sen följde moment på moment som gjorde att humöret blev allt sämre.

Så jag gick och tränade. Sprang ursinnigt. Gjorde kraftfulla och snabba övningar. Var tillbaka inom en timme. Mådde klart bättre.
Jag är fortfarande arg, men jag lyckades faktiskt lotsa ut ursinnet på löpbandet och flowing-mattan. Nu är jag mer; "varför-lär jag-mig-aldrig"-ilsk och ruvar på en handlingsplan som handlar om att undvika dem som triggar igång de där känslorna. För vissa strider är inte lönt att ta. Så det så.

På samma tema

Läste precis ut den senaste bokklubbsboken och tårarna rinner och rinner. I bokklubben kan jag inte välja bort de där böckerna som skräms; de som handlar om barn, orättvisor, sorg och död. Och tur är väl det, för då hade jag missat den här underbara pärlan, som visat att Imju Fiberwig-mascaran är värd sitt pris;)...

Bild lånad från adlibris.

Och jag gråter varje gång...

I nya fina 'Den rosa barnkammarboken', som Rubinen nyligen fick som medlem i Barnens bokklubb (doppresent av mormor och morfar), finns en underbar berättelse om en pingvin och ett isberg. Jag kan dock inte läsa den högt för R, för jag hulkar så mycket att rösten inte bär.
Lite oroligt undrar jag förstås om det är en fas jag är i ELLER om det är så här det är numera. Att föräldraskapet gjort att allt som handlar om separation, död, känslor och utsatthet ska träffa som en granat i alla mjukdelar? I så fall är jag ju ganska uträknad i mitt jobb.
Eller så måste jag hitta en motsvarighet, en slags motsats-lösning till ungdomens sluta-skratta-för-det-är-olämpligt-ramsa: 'farfar är död', som handlar om att inte bryta ihop i tårar istället och vad skulle det vara? Något kul och käckt?

Lösningen skulle faktiskt kunna finnas i ovannämnda bok. På sidan 16 eller 19.
I vilket fall som helst, så rekommenderar jag 'Den rosa' varmt!

Om fredagsfest

Sedan i höstas har vi en överenskommelse med en annan två-barns-familj om varannan-vecka-middags-arrangemang. Förra fredagen startade vi igen efter julen och vi fick lyxen att slänga oss i bilen efter jobbslut och förflytta oss till dukat bord, en varm grill och trevligt sällskap. Och igår var det vår tur att bjuda på middag.
Deras barn är 4,5 och 2,5 och leker förstås bra med Rubinen. Pydd blir mest den lite jobbiga småsystern som står i vägen och tar leksaker från de andra... Ganska väntat, förstås.
Men framförallt; vi får underbart trevlig vuxentid, eftersom barnen blir ganska självgående under dessa timmar och kan faktiskt fullfölja både en konversation och en måltid utan alltför mycket avbrott. Mycket trevligt.

När barnen så börjar säcka lite vid halv åtta, är det dags att bryta upp och efter läggningarna finns ju hela bonustiden av fredagskväll kvar! Mycket smart arrangemang, det här.

Syskonregn

På Rubinens dagis haglar det småsyskon. Jag funderar så på hur den här ganska delade erfarenheten visar sig i gruppen, bland de nyblivna storebröderna (för märkligt nog är det mest pojkar som får småsystrar det handlar om).
Rubinen har egentligen aldrig varit direkt svartsjuk; definitivt inte så att det känts som ett "problem". Självklart sker det dagliga knuffar, tacklingar, ryck-av-liten-leksak och annat smått och gott, men oerhört sällsynta är de där svarta ögonen.
Oavsett vad så borde ju gruppen rimligtvis påverkas av att pojke efter pojke får sitt liv omkullkastat. Men hur?!
Det är väl hobbypsykologen i mig som undrar...

Röda skor

... köpte jag till lillasyster som har stora fötter. Hon kan inte ens få ner tårna i de första skor som Rubinen gick i. Vid första tillfället för skoprovning av de nyköpta bröt hon fullständigt samman och bara grät och grät. Läskigt det där med skor, förstod vi.
Efter lite lek och lära-känna-umgänge med de nya röda, verkar det ha blivit en lite bättre relation och idag hade hon på sig dem även när hon gick själv. Fast nog föredrar lillasyster Big-Foot storebrors utslitna och välsittande mockasiner från i höstas...

Röd vrede

Den har kommit tillbaka igen. Trotsvreden hos Rubinen. Man kan känna hur den hukar i vassen direkt på morgonen (eller om man ska vara ärlig; på natten när jag går in och ligger bredvid på madrassen då det vaknats och ropats på.). Dålig sömn, nedkissad pyjamas och lakan hjälper förstås inte. Och inte heller mardrömmar.
Dagarna pendlar mellan strålande kärleksfullhet och tvärstopp med ultrautbrott.
Imorse var det en sån morgon.
Utlyft ur badrummet där vi stressade badade och sanerade en nedbajsad Pydd, fick Rubinen sin första explosion i hallen. För att han inte fick bada, han också. Sen kom ytterligare ett när blöjan skulle bytas innan dagisavfärd och så ett när ytterkläderna skulle på. Och han har blivit stark och väldigt väldigt fysiskt snabb och smidig. Men det har varit lugnare ett tag och det är vi förstås tacksamma för. För det tyder ju på att det kan bli så igen. Snart, hoppas vi.

Vissla när du går

Och så kommer jag hem från jobbet och får rapporten: 'Hon går!'
Mycket riktigt. Många steg i taget och sen, när hon ser mig, inte alls, men hon är helt på det klara med hur man gör. Jaha. Då missade jag den debuten.
Och idag kommer jag hem från jobbet och då visslar hon. Visslar. Vad kommer sen?!
Kosackdans? En aria ur Rigoletto?
Självklart är det ju jätteroligt och urskumt,- och jag unnar maken de där stora debuterna- men lite ledsamt att jag redan börjar missa så mycket och då är det ju inte riktigt vardag än.
Men vissla, hur gick det till egentligen?

Besök i det nya

Idag hade jag den stora ynnesten att få besöka mitt allra första syskonbarn; nya lilla systerdottern född på nyårsdagen. Det låter som en klyscha, men; den där pyttelilla människan? Så där liten har väl inget av mina barn varit?
Och det slog mig hur gastkramande sköra de är, de där minsta. Helt i händerna på oss vuxna, vi som precis var barn själva. Ändå är de ju superstarka och sega: ansträngningen på deras små kroppar under förlossningen är enorm.
Jag är i alla fall glad glad glad åt att Rubbe och Pydd har en kusin. En kusin som innan vi hunnit fatta det är lika stor som lillasyster är nu och som förhoppningsvis blir dem lika nära som en syster!

Fjantsyster

Ett tydligt och utmärkande drag hos lillasyster Pydd är detta. Hon älskar att fåna sig. Och suger gladeligen i sig skratten som haglar. (Ursäkta dålig kvalitet på fotot...)

Allnighter...

blev det inte, men väl en mycket trevlig middag med två av våra bästa vänfamiljer.
Maken var i sitt kulinariska esse och briljerade med grymma smårätter serverade vältajmat efter min läggning av Pyddpaddan som för dagen var ensambarn. Rubinen hade tidigare under dagen outsourcats till mormor och morfar.
Strax innan tolvslaget, då alla barnen sov i olika rum, blandade vi spår på iPoden o tilldelade var och en ett soundtrack att färga 2010 med. Inget muntert resultat, tyvärr, och jag undrar i mitt stilla sinne vad vi egentligen lyssnar på för deprimerande musik?! Vi struntar i hela grejen...
Vid två stapplade jag och maken nöjda och glada i säng och väcktes två och en halv timme senare av en sur och snorig liten Pydd.
Under kvällen bar jag tusen fjärilar i magen av oro över lillasyster som befann sig på förlossningen. Idag kom resultatet! Jag är nu stoltaste mostern till en liten flicka med ett häftigt födelsedatum!