Igår hade jag den fjärde och sista kampen om kläderna för veckan i förhållande till dagislämning på ett tag. Nästa vecka blir det nya takter. Maken får ta över påklädning på morgonen och Rubinen får snällt vänta, halvt påklädd, på avgång en halvtimma eller så. Det kan tyckas larvigt. Ja, jag tycker själv att det känns larvigt när jag sitter här och skriver och tänker att "så där illa kan det ju bara inte vara?!". Men, jo. Igår grät jag när jag var klar med processen. Den hade tagit en halvtimma och alla var vi skakade och sargade på väg till dagis, även Pydd som befunnit sig mitt i tumultet. Suck. Hur länge ska vi behöva hålla på så här?
Även eftermiddagens påklädning vid hämtning blev en kamp. Pydd får vid de här tillfällena sitta inne på avdelningen och leka. Ganska skönt, faktiskt.
Och jag har faktiskt försökt allt. Nu gäller det bara att vänta ut tiden och kanske, kanske få hoppas på att ny påklädare vänder trenden.
fredag 30 oktober 2009
onsdag 28 oktober 2009
Pydd 8 månader
Blixtsnabbt hasar hon över golvet med en fullständigt outtömlig energi. Hon är som en hal ål i famnen; kränger, klänger, sträcker sig och hoppar. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin träffat ett barn med så mycket myror i brallan. I gåstolen är hon en livsfara som stöter ihop med allt; som en liten bumpercar. Hon kan numera tippa stolen så att hon når även långt in på bord och i hyllor, men det är ändå säkrare att sätta henne i den än på golvet, om man bara måste gå på toaletten...
Gnälligheten har blivit en säker dagsingrediens. Jag får inte gå en halv meter ifrån henne utan att hon ledsnar och jämrar sig. Sitter jag på golvet med henne kryper hon upp i knäet och fortsätter krypa som att hon vill ta sig in i mig på något sätt; klänger, drar, tuggar, stryker sig.
Hon har som tidigare rapporterats börjat ljuda mer och mer. Ofta är det mest olika ljud i olika styrka, men då och då kommer det härmanden av vad vi andra tre säger.
Äter gör hon med en enorm aptit och det kanske inte är så konstigt med tanke på rörelsemönstret. Fortfarande måste dock händerna kladda i en tallrik medan jag matar och helst skulle hon ju vilja äta helt själv.
Sömnen är väl si och så. Dagtid somnar hon själv i sin egen säng och sover två pass på mellan 45 min - 2 h. Nattetid är det väldigt oregelbundet- en hel del uppvak-, men en hel del av nätterna somnar hon av amning (ja, jag vet - en dum vana) ca 19.30 och vaknar mellan 4.30-5.15. Somnar sällan om.
Hon hyser en aldrig sinande, enorm kärlek till Rubinen och glädjen när hon ser sin pappa komma hem är gigantisk och syns i hela hennes livliga kropp. Hon är helt enkelt superlativ i allt.
tisdag 27 oktober 2009
Tvätta händerna när du är riktigt glad
Eller inte.
Just nu är det mycket trots. Med betoning på mycket. Det verkar gå i vågor, det där. Eller, det är i alla fall vad jag hoppas; alltså att det inte nått ett klimax som nu ska hålla i sig resten av året tills den unge herrn fyllt tre. Puh. Men, ok, det blir lite dag för dag jobba-sig-igenom.
En grej som plötsligt blivit ett triggertillfälle är handtvätten. Från att ha varit värre än blöjbyte, tandborstning och avtorkning så har det blivit till en, tycks det, helig ritual. Rubinen springer in i badrummet och sen kan han liksom stå där med händerna under rinnande hett vatten, tvål som ständig tillförsel och vägran gentemot både hjälp och tork. Ibland, efter åtskilliga försök att avleda och locka, får jag lyfta ner en skrikande Rubin som hävdar att han inte är klar med tvätten. Hujedamej.
Just nu är det mycket trots. Med betoning på mycket. Det verkar gå i vågor, det där. Eller, det är i alla fall vad jag hoppas; alltså att det inte nått ett klimax som nu ska hålla i sig resten av året tills den unge herrn fyllt tre. Puh. Men, ok, det blir lite dag för dag jobba-sig-igenom.
En grej som plötsligt blivit ett triggertillfälle är handtvätten. Från att ha varit värre än blöjbyte, tandborstning och avtorkning så har det blivit till en, tycks det, helig ritual. Rubinen springer in i badrummet och sen kan han liksom stå där med händerna under rinnande hett vatten, tvål som ständig tillförsel och vägran gentemot både hjälp och tork. Ibland, efter åtskilliga försök att avleda och locka, får jag lyfta ner en skrikande Rubin som hävdar att han inte är klar med tvätten. Hujedamej.
Mild barnröst
... hör jag i vardagsrummet där dottern befinner sig i sin gåstol. Hon går omkring och säger "Hector" (och då får man tänka att det så klart inte är helt rent och att det låter som joller, men ändå). När jag tittade vad exakt det var hon gjorde, märker jag att hon mycket riktigt förföljer den stackars siamesen och har stängt in honom bakom tv:n samtidigt som hon milt kallar på honom. Ganska rörande, faktiskt.
Uppdaterat lite senare: De var inte lätta att få på gemensam bild. Jag fick ta till tricket "gummibandet". Det funkar alltid på Hector och uppenbarligen även på Pydd.
Uppdaterat lite senare: De var inte lätta att få på gemensam bild. Jag fick ta till tricket "gummibandet". Det funkar alltid på Hector och uppenbarligen även på Pydd.
Grrrrrr
Jag är så TRÖTT på att gräla om påklädning med Rubinen. Minst två gånger om dagen är det samma visa; jag lägger fram kläderna, kallar på Rubinen, försöker med olika metoder att få honom att gå fram till sina kläder och ta dem på sig med min hjälp. Varje gång får jag till slut klä på en skrikande och fäktande Rubin mot hans vilja. Och varje gång har jag adrenalinrus i kroppen i en halvtimme efter. Ja, jag vet att han får mig dit han vill i provokationens nät... Fasen, att det ska vara höst-vinter när den här fasen kom!
måndag 26 oktober 2009
Familjetid
På något konstigt sätt (kan det bero på vintertiden?) hamnade hela familjen vid frukostbordet samtidigt idag, vilket var trevligt. Dessutom hade vi hur mycket tid som helst, eftersom klockan bara var halv sju och maken varit uppe sedan en timme med Pydd. Rubinen började prata om vår äldsta siames, Hector, som inte kom när vi ropade.
"Han är bange", sa Rubinen på dansk-svenska.
"Varför det?", frågade jag.
Efter lite invecklad Rubin-förklaring förstod vi att det handlade om "Alfons och odjuret" igen, som vi för övrigt inte läst på en vecka... Ett enda litet felsteg just nu ger uppenbarligen gigantiska efterföljder.
När vi ropat på Hector ett tag, inser vi att även Pydd ropar; "Heck!"
"Han är bange", sa Rubinen på dansk-svenska.
"Varför det?", frågade jag.
Efter lite invecklad Rubin-förklaring förstod vi att det handlade om "Alfons och odjuret" igen, som vi för övrigt inte läst på en vecka... Ett enda litet felsteg just nu ger uppenbarligen gigantiska efterföljder.
När vi ropat på Hector ett tag, inser vi att även Pydd ropar; "Heck!"
lördag 24 oktober 2009
Fangs
Och för att fortsätta med dotter-rapport, så håller Pydden på att få tand nr 4 och 5. Man hade kunnat anta att det skulle vara framtänderna i överkäken. Men icke. Det är tänderna bredvid på båda sidor. Borde jag vara orolig för hennes rätta väsen?
Ka
är dotterns första ord. Hon har visserligen "råkat" säga både pappa (låter lite som baba) och mamma, men detta är uppenbart medvetet sagt. Det betyder katt.
torsdag 22 oktober 2009
Rubinen 2 år och fyra månader
"Vad är det, mamma?", kan det låta ganska ofta just nu i trotsgyttret, när orken är slut och gigantgrälet klingat av. Då är det svårt att fortsätta vara arg och det vet han...
Jag stjäl åldersstolpen från Anna ser dej och berättar om lille Rubinen som idag är två år och fyra månader.
Han har blivit gosig på ett helt nytt sätt; vill gärna kramas, hålla i hand, säger att han älskar olika personer och saker. Han håller gärna om sin syster, lägger sig med huvudet i hennes "knä" och låter henne röra med sin små skarpa fingrar i hans ansikte och hår. Sekunden efter kan hon få sig ett slag eller bli puttad, för Rubinen är snabb i vändningarna just nu.
Vredesutbrotten har blivit mer regelrätta provocerande trotsutbrott och han testar gränser överallt, både hemma och på dagis, där gräl med fröknarna inte är en ovanlighet. Jag tycker att det är skönt att han även trotsar där - och det gör även de - för det visar att han är trygg där på ett helt annat sätt nu.
Språket ligger något i startgroparna i övrigt, men det kommer allt mer. Vi tror att fördröjningen beror på att vi talar både svenska och danska med honom. Ibland kan det ta ett tag innan jag förstår vad han säger. Då är det oftast för att han vävt in ett danskt ord bland de svenska.
Hans blyghet har minskat något och försiktigheten likaså, även om han fortfarande gömmer sig bakom våra ben när han kommer till nya ställen.
Han skrattar åt Spöket Laban på dvd, gillar Pippi Långstrump och ser gärna på Thomas tåget. Det är lika fascinerande varje gång att titta på honom när han tittar på något han gillar (och det är ju stört omöjligt när man läser för honom, tyvärr). Han kan få en grå dag att bli alldeles alldeles lysande med sitt skratt. Kärleken till min lilla Rubin bara växer för varje dag, samtidigt som det inte finns någon som kan utmana och provocera mig som han.onsdag 21 oktober 2009
Nackspärr
Som tidigare nämnts, var vi på akuten med Pydden i fredags och det konstaterades nackspärr. Jag har kanske haft nackspärr två (?) gånger i mitt liv (dock har jag som kompensation ryggont mest hela tiden), så jag har faktiskt lite dålig koll på hur snabbt sådant försvinner. Nu är det ju dock så att läkaren trodde att nackspärren hängde samman med halsinfektionen, vilket jag då tolkar som en virusinfektion som även satt sig i nacken. Då kan man ju lätt räkna ut att nacken kommer vara stel ett tag till. För stel, ja, det är den sannerligen!
Pydd är precis i stadiet att börja krypa och de senaste dagarna har det blivit tydligt att det är sååå nära. Men. Så fort något händer som inte är rakt framför den stackars flickan, måste hon lägga sig ner, stödja på ena sidan och liksom vrida hela överkroppen uppåt för att se. Det måste vara grymt frustrerande. Å andra sidan, tänker jag att det där minnet om hur kroppen KAN bete sig, torde vara tämligen kort, så kanske hon helt enkelt tänker att det är så här det ska vara. För gnälligheten är mindre än vad den varit i veckan som gått, trots att hon dessutom lyckades uppnå högsta temperatur hittills idag.
Well, jag hoppas att våra riktigt usla nätter på senaste tiden kan förklaras med nackspärren. Men. Idag började det dessutom forsa ur näsan på fröken. Först en hel skopa blod i morse och nu resten av dagen snor, snor, snor. Suck. Sjukdom är höstens accessoar.
Pydd är precis i stadiet att börja krypa och de senaste dagarna har det blivit tydligt att det är sååå nära. Men. Så fort något händer som inte är rakt framför den stackars flickan, måste hon lägga sig ner, stödja på ena sidan och liksom vrida hela överkroppen uppåt för att se. Det måste vara grymt frustrerande. Å andra sidan, tänker jag att det där minnet om hur kroppen KAN bete sig, torde vara tämligen kort, så kanske hon helt enkelt tänker att det är så här det ska vara. För gnälligheten är mindre än vad den varit i veckan som gått, trots att hon dessutom lyckades uppnå högsta temperatur hittills idag.
Well, jag hoppas att våra riktigt usla nätter på senaste tiden kan förklaras med nackspärren. Men. Idag började det dessutom forsa ur näsan på fröken. Först en hel skopa blod i morse och nu resten av dagen snor, snor, snor. Suck. Sjukdom är höstens accessoar.
tisdag 20 oktober 2009
Dopdag
Idag är det dessutom dopdag och trots mitt yrke funderar jag på hur man bäst firar den. Eller var det inte den som faddrarna skulle fira...?Dopljuset ska tändas i alla fall och kanske tittar vi lite på bilderna från dagen för två år sedan.
Skumt att tiden flugit så snabbt.
"Ska mamma bära?"
... säger Rubinen med sin mildaste röst, efter det vanliga bråket om ytterkläderna. Han vet att allt är förlåtet om huvudet läggs på sne och kroppskontakt utlovas. Vår Rubin är ganska snål med verbala ömhetsbetygelser och vi får ofta böna och be om kramar. När de någon gång kommer spontant, vill man lika spontant fälla glädjetårar.
När han dessutom kommenterar min mössa och säger att den är fin, säger jag, senare efter lämningen till maken, att sonen kanske är sjuk och att de kanske kommer ringa från dagis idag. Han lät sig nämligen även bäras hela vägen till dagis, satte sig utan ett knyst bredvid kompisen och såg lite sorgsen och mild ut. Fast mest skum är förstås kommentaren...;) Synd om maken om det blir sjukhämt, för jag är på kurs. Hela dagen.
När han dessutom kommenterar min mössa och säger att den är fin, säger jag, senare efter lämningen till maken, att sonen kanske är sjuk och att de kanske kommer ringa från dagis idag. Han lät sig nämligen även bäras hela vägen till dagis, satte sig utan ett knyst bredvid kompisen och såg lite sorgsen och mild ut. Fast mest skum är förstås kommentaren...;) Synd om maken om det blir sjukhämt, för jag är på kurs. Hela dagen.
måndag 19 oktober 2009
Mardrömmar del 2
Rubinen har sovit dåligt under en ganska lång period nu med följden att en av oss fått sova på madrass inne i hans rum under större delen av natten.
Ett tag har vi försökt få ur honom om det är något speciellt som han är rädd för. Det blir mer och mer, kan jag berätta. Som tidigare nämnts är det spöken, monster och bränder som skrämmer. Och i förra veckan, när trotset började gå på högvarv, läste jag "Alfons och odjuret" för honom. Inte jättesmart kanske, men det där med när barn är redo för olika typer av böcker är jättesvårt att avgöra, tycker jag. Följaktligen har mantrat nu varit:
"Det finns inga spöken, monster och odjur".
I Rubinens version lät det:
"Det finns inga spöken, monster, djur och blod"
och då måste ju jag rätta honom;
"Jo, djur finns, men inga ODJUR och blod finns, men det blir inte alltid så mycket blod som Alfons trodde att det rann ur Lillkillens näsa etc."
Och givetvis har jag tagit mig vatten över huvudet, för Rubinen förstår faktiskt inte det där. Han bara fortsätter drömma mardrömmar. Suck.
Ett tag har vi försökt få ur honom om det är något speciellt som han är rädd för. Det blir mer och mer, kan jag berätta. Som tidigare nämnts är det spöken, monster och bränder som skrämmer. Och i förra veckan, när trotset började gå på högvarv, läste jag "Alfons och odjuret" för honom. Inte jättesmart kanske, men det där med när barn är redo för olika typer av böcker är jättesvårt att avgöra, tycker jag. Följaktligen har mantrat nu varit:
"Det finns inga spöken, monster och odjur".
I Rubinens version lät det:
"Det finns inga spöken, monster, djur och blod"
och då måste ju jag rätta honom;
"Jo, djur finns, men inga ODJUR och blod finns, men det blir inte alltid så mycket blod som Alfons trodde att det rann ur Lillkillens näsa etc."
Och givetvis har jag tagit mig vatten över huvudet, för Rubinen förstår faktiskt inte det där. Han bara fortsätter drömma mardrömmar. Suck.
Det där med att ta sig friheter
Då och då tittar jag in på "kändisbloggar", mest dem som handlar om föräldraskap, och slås av hur kommentarerna flödar. För egen del känner jag att det blir ganska ointressant att föra dialog med någon som helt klart inte kan ha någon tid att svara på alla kommentarer och som man därmed inte kan få någon närmare relation till. Det är lustigt, för hur mycket jag än skriver för mig själv, så hade jag inte valt det här mediet om jag inte också ville föra ett samtal; delta i en slags pågående diskussion om föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor.
Men, framförallt slås jag av hur mycket åsikter folk har om andra människors liv. Jag kan förstå att man lägger sig i om det sker något direkt illegalt, för självklart har vi ett ansvar för varandra och vi måste också kunna rikta grundad kritik som handlar om välvilja. Trots allt är det ju små samhällsmedborgare vi hjälper på traven och det är viktigt att vi visar hänsyn mot varandra. Dock, de allra flesta elaka påhopp som sker i kommentarform på kändisbloggarna, handlar ju mest om att peka finger och visa sin egen förträfflighet. Och allra viktigast - det sker inget delande. Det är inte dialog för mig. Kanske är det så att folk upplever att eftersom dialogen inte är möjlig på kändisarnas bloggar, så blir pekpinnandet och elakheterna ett sätt att få uppmärksamhet?
En annan sak som ligger högt på listan över friheter som folk tar sig, är när man riktar sin kritik gentemot föräldrar till deras barn, som t ex "Åh, så mamma tycker att det är så varmt ute att ingen mössa behövs på ditt lilla huvud." (Jag har faktiskt sluppit sånt där själv, men har hört sådana kommentarer hagla. Kanske ser jag för barsk ut för att själv bli påhoppad.)
Jag tror inte att jag någonsin kommer upphöra att förvånas över denna till synes offentliga arena.
Men, framförallt slås jag av hur mycket åsikter folk har om andra människors liv. Jag kan förstå att man lägger sig i om det sker något direkt illegalt, för självklart har vi ett ansvar för varandra och vi måste också kunna rikta grundad kritik som handlar om välvilja. Trots allt är det ju små samhällsmedborgare vi hjälper på traven och det är viktigt att vi visar hänsyn mot varandra. Dock, de allra flesta elaka påhopp som sker i kommentarform på kändisbloggarna, handlar ju mest om att peka finger och visa sin egen förträfflighet. Och allra viktigast - det sker inget delande. Det är inte dialog för mig. Kanske är det så att folk upplever att eftersom dialogen inte är möjlig på kändisarnas bloggar, så blir pekpinnandet och elakheterna ett sätt att få uppmärksamhet?
En annan sak som ligger högt på listan över friheter som folk tar sig, är när man riktar sin kritik gentemot föräldrar till deras barn, som t ex "Åh, så mamma tycker att det är så varmt ute att ingen mössa behövs på ditt lilla huvud." (Jag har faktiskt sluppit sånt där själv, men har hört sådana kommentarer hagla. Kanske ser jag för barsk ut för att själv bli påhoppad.)
Jag tror inte att jag någonsin kommer upphöra att förvånas över denna till synes offentliga arena.
fredag 16 oktober 2009
Napplös
Rubinen, som från att ha varit mest nappsugande nattetid under sina första 1,5 år, tog till nappen lite extra när Pydd föddes. Vi gjorde ingen grej av det. Tvärtom. Han fick ha sin napp och ibland var det t o m ganska skönt att kunna avvärja ett trotsutbrott med den. Men. Plötsligt, hux flux, sen en vecka tillbaka har han bara slutat. Så där. Helt och hållet. Och det fantastiska är att varken jag eller maken gjort minsta lilla för att påverka honom. I samma veva slopade han sin nattningsvälling. På samma sätt. Hux flux. Nu väntar vi bara på blöjorna och de nattliga uppvaknandena och trotset och hakklappen och... Vad stor han blivit vår lillpojke!
2-1
Litet förtydligande; Modern-Trotset 2-1.
Låt mig berätta hur det gick till:
Idag efter en härligt apjobbig natt, en morgon för maken på barnakuten med en Pydd som troligtvis har nackspärr+halsinfektion (och var helt oigenkännlig, därav barnakuten), ett lång-besök av mormorn, morfarn och morbrodern/gudfadern som bjöd på sockerchock (d v s urgod kanelkrans) och ett hyss av något av barnen så fort jag tittade bort i en sekund, skulle vi då äntligen ta oss ut en sväng, jag och Rubinen. Maken var hemkommen från sitt jobb och tog över sjuklingen. Rubinen skulle klä på sig ytterkläderna och som erfarenheten givit den här veckan är det ingen rolig historia.
För att göra en lång historia kort så blev utbrottet så häftigt att väggarna skakade. Sonens, alltså. Modern lyckades hålla sig lugn. Kolugn. Kanske för att tröttheten var så totalt förlamande.
"Ok, sa jag, "då får du väl gå ut utan kläder idag också. Det kvittar mig, men ut ska vi."
Efter kanske 5-10 minuter gick de högröda rytandena och tårkaskaderna över i ett mer stilla snyft och Rubinen sa: "Ha på mig skorna... Ha banan. Mamma hjälpa mig. Jag vill ha mina vantar också."
Utan att visa triumfens tecken i ansiktet (och huga så frestande det är...), hjälpte jag den lille kämpen på med kläderna och så vandrade vi iväg.
På liknande sätt lyckades jag avvärja en olycka lite senare när hela två ambulanser stannat 20 meter bort och drog till sig alla tvååringar i närheten med sina lockande sirener. Jag lyfte helt sonika upp den rytande vargen, bar honom några meter, satte ner honom och sa; "Visst får du gå, men inte ut i gatan."
Under över alla under accepterades det och det blev vattenpölshoppande i fem minuter i stället. Och idag gick det utmärkt. Tiden tycktes mig oändligt given.
Låt mig berätta hur det gick till:
Idag efter en härligt apjobbig natt, en morgon för maken på barnakuten med en Pydd som troligtvis har nackspärr+halsinfektion (och var helt oigenkännlig, därav barnakuten), ett lång-besök av mormorn, morfarn och morbrodern/gudfadern som bjöd på sockerchock (d v s urgod kanelkrans) och ett hyss av något av barnen så fort jag tittade bort i en sekund, skulle vi då äntligen ta oss ut en sväng, jag och Rubinen. Maken var hemkommen från sitt jobb och tog över sjuklingen. Rubinen skulle klä på sig ytterkläderna och som erfarenheten givit den här veckan är det ingen rolig historia.
För att göra en lång historia kort så blev utbrottet så häftigt att väggarna skakade. Sonens, alltså. Modern lyckades hålla sig lugn. Kolugn. Kanske för att tröttheten var så totalt förlamande.
"Ok, sa jag, "då får du väl gå ut utan kläder idag också. Det kvittar mig, men ut ska vi."
Efter kanske 5-10 minuter gick de högröda rytandena och tårkaskaderna över i ett mer stilla snyft och Rubinen sa: "Ha på mig skorna... Ha banan. Mamma hjälpa mig. Jag vill ha mina vantar också."
Utan att visa triumfens tecken i ansiktet (och huga så frestande det är...), hjälpte jag den lille kämpen på med kläderna och så vandrade vi iväg.
På liknande sätt lyckades jag avvärja en olycka lite senare när hela två ambulanser stannat 20 meter bort och drog till sig alla tvååringar i närheten med sina lockande sirener. Jag lyfte helt sonika upp den rytande vargen, bar honom några meter, satte ner honom och sa; "Visst får du gå, men inte ut i gatan."
Under över alla under accepterades det och det blev vattenpölshoppande i fem minuter i stället. Och idag gick det utmärkt. Tiden tycktes mig oändligt given.
torsdag 15 oktober 2009
Tinnitus i hjärtat
Dum som jag är - eller kanske är det godtrogen - så trodde jag vi haft nog med debacle för den här gången. Det räckte och blev över igår. Men icke.
Vid lämning, när den känsliga modern sett sin nu glada son springa iväg och krama ett annat barn, brast tårarna fram i samtal med en av Rubinens pedagoger. Hon tipsade om att ta med en filt för att snabbt och lätt kunna (kväva?) svepa in det trotsigt påklädningsvägrande barnet och därefter raskt och lätt sätta honom i vagnen. Jag nickade, höll med och trodde - tyst för mig själv - inte alls att min käcke son som nu borde ha "been there, done that..." skulle köra med samma grej.
Men för säkerhets skull tog jag faktiskt vagnen med åkpåsen och Pydden på magen. Kontentan är att det var bra. Med åkpåse, alltså. För en halvtimme senare styr vi hemåt; en tvärarg moder, en trotsig oklädd son och en tyst dotter. Fel strategi igen, för jag vet att man ska låtsas som att man inte bryr sig, att man helt utan mörker i ansiktet ska säga: "om du nu vill gå utan overall, skor, mössa, halsduk och vantar, så varsågod!"
Och nu vet jag att han kommer göra så här igen; ganska säkert i alla fall, för han har lyckats provocera mig två dagar i rad och det är ju det som är grejen! Han kan styra! Triumf! Men nästa gång är det jag som med ett riktigt Bree van de Kamp-leende säger; "ja, men varsågod lilla vän, inte bryr väl jag mig om att du går i strumplästen i nollgradigt!!". Självklart ser jag till att packa med kläderna för en viss potentiell ånger som kan uppstå. Att stanna inne hela helgen är liksom inte ett alternativ med en trotsson.
Vid lämning, när den känsliga modern sett sin nu glada son springa iväg och krama ett annat barn, brast tårarna fram i samtal med en av Rubinens pedagoger. Hon tipsade om att ta med en filt för att snabbt och lätt kunna (kväva?) svepa in det trotsigt påklädningsvägrande barnet och därefter raskt och lätt sätta honom i vagnen. Jag nickade, höll med och trodde - tyst för mig själv - inte alls att min käcke son som nu borde ha "been there, done that..." skulle köra med samma grej.
Men för säkerhets skull tog jag faktiskt vagnen med åkpåsen och Pydden på magen. Kontentan är att det var bra. Med åkpåse, alltså. För en halvtimme senare styr vi hemåt; en tvärarg moder, en trotsig oklädd son och en tyst dotter. Fel strategi igen, för jag vet att man ska låtsas som att man inte bryr sig, att man helt utan mörker i ansiktet ska säga: "om du nu vill gå utan overall, skor, mössa, halsduk och vantar, så varsågod!"
Och nu vet jag att han kommer göra så här igen; ganska säkert i alla fall, för han har lyckats provocera mig två dagar i rad och det är ju det som är grejen! Han kan styra! Triumf! Men nästa gång är det jag som med ett riktigt Bree van de Kamp-leende säger; "ja, men varsågod lilla vän, inte bryr väl jag mig om att du går i strumplästen i nollgradigt!!". Självklart ser jag till att packa med kläderna för en viss potentiell ånger som kan uppstå. Att stanna inne hela helgen är liksom inte ett alternativ med en trotsson.
onsdag 14 oktober 2009
Falling Down 2
De där megamega-trots-vredesutbrotten har vi varit förskonade ifrån sedan i juli och dessförinnan sköt det kanonader i april. Idag var det så dags igen.
Vid hämtning på dagis idag vägrade Rubinen ta på sig sina kläder, lade sig på hallgolvet och retades med dagiskompisarna. Pydd hängde på min mage i ergon och det innebär trots allt en viss rörelseförhindran. Efter en stund av försök, gav jag upp den milda metoden av att försöka få Rubinen att frivilligt låta sig kläs. Pydd fick sitta på golvet. Under skrik och gråt fick jag på honom allt utom mössa och överdragsbyxor och hann urskulda mig till dagisfröknarna om att han faktiskt inte brukar bete sig så här hemma heller.
Ute på gården blev det nästa prövning. Rubinen tänkte inte gå hem. Så enkelt var det. Han satte sig på en cykel och lyckades nästan ta sig förbi iväg bortåt mot de bakre regionerna. En fröken stod i vägen. Rubinen backade och trillade av cykeln som en av hans kompisar snabbt tog över. Nu händer det. Igen. Under bästa hämtningstid får Rubinen ett totalt psykbryt, skriker, bits, gråter, fäktar, sparkar, rivs och slåss. Jag försöker, med Pydd på magen, att sätta honom i sulkyn. Efter fjärde försöket lyckas jag få selet om honom och kan alltså ta mig ifrån gården. Nu gråter och skriker både Rubinen och Pydden, eftersom även lillasyster lyckats få ett antal slag av den arge storebrodern. Allt detta händer under allmän åskådan av såväl fröknar och barn som hämtande föräldrar. Förnedringen är total. Och jag kan aldrig gå dit igen. Fast imorgon är det såklart dagisdag.
Och min undran är - finns det en enkel formel för att slippa sånt här? 99% av tiden är det ju förstås INTE så här, men det är så slitigt när det händer. Hela jag är skakig. Fortfarande. 2,5 timmar senare. Och vi är vänner nu. Efter ett långt samtal och en utskällning och gråt från oss båda, men aj, vad det gör ont.
Vid hämtning på dagis idag vägrade Rubinen ta på sig sina kläder, lade sig på hallgolvet och retades med dagiskompisarna. Pydd hängde på min mage i ergon och det innebär trots allt en viss rörelseförhindran. Efter en stund av försök, gav jag upp den milda metoden av att försöka få Rubinen att frivilligt låta sig kläs. Pydd fick sitta på golvet. Under skrik och gråt fick jag på honom allt utom mössa och överdragsbyxor och hann urskulda mig till dagisfröknarna om att han faktiskt inte brukar bete sig så här hemma heller.
Ute på gården blev det nästa prövning. Rubinen tänkte inte gå hem. Så enkelt var det. Han satte sig på en cykel och lyckades nästan ta sig förbi iväg bortåt mot de bakre regionerna. En fröken stod i vägen. Rubinen backade och trillade av cykeln som en av hans kompisar snabbt tog över. Nu händer det. Igen. Under bästa hämtningstid får Rubinen ett totalt psykbryt, skriker, bits, gråter, fäktar, sparkar, rivs och slåss. Jag försöker, med Pydd på magen, att sätta honom i sulkyn. Efter fjärde försöket lyckas jag få selet om honom och kan alltså ta mig ifrån gården. Nu gråter och skriker både Rubinen och Pydden, eftersom även lillasyster lyckats få ett antal slag av den arge storebrodern. Allt detta händer under allmän åskådan av såväl fröknar och barn som hämtande föräldrar. Förnedringen är total. Och jag kan aldrig gå dit igen. Fast imorgon är det såklart dagisdag.
Och min undran är - finns det en enkel formel för att slippa sånt här? 99% av tiden är det ju förstås INTE så här, men det är så slitigt när det händer. Hela jag är skakig. Fortfarande. 2,5 timmar senare. Och vi är vänner nu. Efter ett långt samtal och en utskällning och gråt från oss båda, men aj, vad det gör ont.
Morgon
Jag förstår inte hur det skulle kunna vara möjligt att få familjen klar tidigare än till kl 9. Jag förstår det bara inte. Och då går vi sällan upp senare än 6.30. Vad gör man avkall på? Frukost? Dusch? Kläder? Eller handlar det om att alla drar sitt strå till effektiva stacken och att man har en plan?
tisdag 13 oktober 2009
Frukterna på bussen
Förra veckan kom mormorn och morfarn med homegrown vindruvor - fantastiskt goda och söta - från en granne. Rubinen åt dem till efterrätt flera dagar i rad, tyst och salig.
Strax innan läggning idag utspelar sig följande scenario:
"Ok", säger sjungande modern. "Ska vi sjunga Rövarvisan, eller kanske Pippi, eller Jag vill sitta nära dig? Eller kanske Hjulen på bussen?"
Rubinen funderar en kort stund. "Ja!", säger han sen. "Sjunga om vindruvorna!"
Modern tänker att Rubinen nu kommit in i en ny sång-fas där man byter ut orden och diktar nya texter till existerande melodier. Kanske gör de så på dagis? Ska vi byta ut allt och sjunga om äpplen, bananer och vindruvor istället för hjul och dörrar?!
Så Hjulen på bussen sätts igång, men det blir ganska snabbt klart att det är den gamla traditionella som Rubinen sjunger på. Och då går det upp ett ljus för modern; Aha! "VINDRUtetORkarNA går fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka". Rubinen ser glad ut och sjunger vidare.
Strax innan läggning idag utspelar sig följande scenario:
"Ok", säger sjungande modern. "Ska vi sjunga Rövarvisan, eller kanske Pippi, eller Jag vill sitta nära dig? Eller kanske Hjulen på bussen?"
Rubinen funderar en kort stund. "Ja!", säger han sen. "Sjunga om vindruvorna!"
Modern tänker att Rubinen nu kommit in i en ny sång-fas där man byter ut orden och diktar nya texter till existerande melodier. Kanske gör de så på dagis? Ska vi byta ut allt och sjunga om äpplen, bananer och vindruvor istället för hjul och dörrar?!
Så Hjulen på bussen sätts igång, men det blir ganska snabbt klart att det är den gamla traditionella som Rubinen sjunger på. Och då går det upp ett ljus för modern; Aha! "VINDRUtetORkarNA går fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka". Rubinen ser glad ut och sjunger vidare.
Falling Down
Med en högljutt gnällande och supersnorig dotter, en obscen mängd tvätt (eftersom det i vårt hus inte är möjligt att få mer än en tvättid i veckan) och en extremt edgy och megatrotsig son, har man en vinnande formel på en bra höstmorgon.
Sonen rusar in i vardagsrummet med alla sina stapelbara burkar (som nog borde övertas av dottern nu) och slänger dem hejvilt omkring sig. Då brakar den ömma modern samman första gången den här morgonen i en vredes-aria.
När sonen på sin motorcykel för tredje gången kör på dottern som trillar baklänges och ger upp ett snorigt gnälltjut, havererar modern andra gången denna morgon.
När så sonen äntligen är avlevererad till dagis och tvätten ska tas itu med i tvättstugan med en på-väg-att-krypa-dotter på golvet, inser modern att det ´*v'*^* torkskåpet även denna tvättdag är kaputt. Samma visa som sist. Då tar det slut. Nu krävs kaffe i stora mängder och choklad i lika vulgära kvantiteter.
Sonen rusar in i vardagsrummet med alla sina stapelbara burkar (som nog borde övertas av dottern nu) och slänger dem hejvilt omkring sig. Då brakar den ömma modern samman första gången den här morgonen i en vredes-aria.
När sonen på sin motorcykel för tredje gången kör på dottern som trillar baklänges och ger upp ett snorigt gnälltjut, havererar modern andra gången denna morgon.
När så sonen äntligen är avlevererad till dagis och tvätten ska tas itu med i tvättstugan med en på-väg-att-krypa-dotter på golvet, inser modern att det ´*v'*^* torkskåpet även denna tvättdag är kaputt. Samma visa som sist. Då tar det slut. Nu krävs kaffe i stora mängder och choklad i lika vulgära kvantiteter.
lördag 10 oktober 2009
Nej, inte den.
Just nu är det samma visa varje gång en dvd ska laddas eller väljas. Rubinen bestämmer sig för en, exempelvis Alfons Åberg. Precis när vi sätter igång den, säger han; "Nej, inte den. Jag vill se Pippi istället." Snälla föräldrar som vi är byter vi till Pippi. Under introt säger Rubinen igen; "Nej, inte den. Jag vill se på Alfons Åberg." Jag tror att det skulle kunna fortsätta i evigheter, men här slutar tålamodet och fler byten görs inte. Oftast går det bra, men han har blivit allt bättre på fjärrkontrollen så mycket länge till tror jag väl inte att vi får sista ordet.
Samma sak är det förstås med böcker. Det enda som är säkert är att de som vi föreslår inte kommer att läsas såvida vi inte börjar "tvångsläsa" dem, d v s sätta oss själva i soffan och börja läsandet utan någon Rubin bredvid. Tidigare brukade det sluta med att han, som en liten råtta efter råttfångarens pipa, klättrade upp och lät sig läsas för. Han har dock börjat genomskåda det och pilar nu iväg till sitt rum istället. Att bestämma själv och se hur långt bestämmandet går, är största hobbyn just nu m a o.
Samma sak är det förstås med böcker. Det enda som är säkert är att de som vi föreslår inte kommer att läsas såvida vi inte börjar "tvångsläsa" dem, d v s sätta oss själva i soffan och börja läsandet utan någon Rubin bredvid. Tidigare brukade det sluta med att han, som en liten råtta efter råttfångarens pipa, klättrade upp och lät sig läsas för. Han har dock börjat genomskåda det och pilar nu iväg till sitt rum istället. Att bestämma själv och se hur långt bestämmandet går, är största hobbyn just nu m a o.
What a difference a day makes
Jag tror att det handlar om marginalerna. Eller snarare bristen på dem. Det är då allting pendlar mellan ljust och mörkt, svart och vitt, lycklig och djupt deprimerad, funktionsduglig och fullständigt oduglig. Jag måste säga att jag inte förstod det innan barnen kom; hur nära gränsen man lever som förälder. Med marginaler är det mesta möjligt, om än jobbigt då och då.
Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.
Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?
Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.
Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.
Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.
Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?
Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.
Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.
fredag 9 oktober 2009
Dagens händelser
i sammanfattning.
Föräldragrupp. Tyvärr lika meningslöst som vanligt för min del; roligare för Pydd. Åtminstone första halvtimmen, då var det massage. Jag förstår inte varför jag direkt blir så negativ i de här sammanhangen. Det blir bara tävling av alltihop, tycker jag, och därmed totalt ointressant och adrenalinskapande. Blä.
Rubinen räknade till Tjugotio. Av sig själv. Med lite hjälp fortsatte han sedan till Fyrtiotio. Vi ägnade också promenaden åt registreringsskyltsläsning. Så där kul, men något roligare än att rabbla bilmärken. Å andra sidan, går det ju lite snabbare. Anteckning till mig själv: måste börja introducera mer relationsskapande lekar som handlar om människor och känslor...
Trotsutbrotten koncentrerade till påklädning. Skönt, eftersom gårdagen var TROTS-galore.
En ny förkylning. Åtminstone för de två yngsta i familjen, men eftersom jag varit dålig med handspriten idag får jag väl den under helgen.
Tre polisbilar observerade under promenaden.
Och tre brandbilar, när Rubinen hängde med mormor och morfar under förmiddagens föräldragrupp.
Föräldragrupp. Tyvärr lika meningslöst som vanligt för min del; roligare för Pydd. Åtminstone första halvtimmen, då var det massage. Jag förstår inte varför jag direkt blir så negativ i de här sammanhangen. Det blir bara tävling av alltihop, tycker jag, och därmed totalt ointressant och adrenalinskapande. Blä.
Rubinen räknade till Tjugotio. Av sig själv. Med lite hjälp fortsatte han sedan till Fyrtiotio. Vi ägnade också promenaden åt registreringsskyltsläsning. Så där kul, men något roligare än att rabbla bilmärken. Å andra sidan, går det ju lite snabbare. Anteckning till mig själv: måste börja introducera mer relationsskapande lekar som handlar om människor och känslor...
Trotsutbrotten koncentrerade till påklädning. Skönt, eftersom gårdagen var TROTS-galore.
En ny förkylning. Åtminstone för de två yngsta i familjen, men eftersom jag varit dålig med handspriten idag får jag väl den under helgen.
Tre polisbilar observerade under promenaden.
Och tre brandbilar, när Rubinen hängde med mormor och morfar under förmiddagens föräldragrupp.
Leka tillsammans
På senaste tiden är det första Rubinen säger på morgonen, när han får syn på sin syster, att vi ska sätta henne i gåstolen. När detta väl är gjort (ja, inte FÖR tidigt. Vi har trots allt grannar under.), springer de båda två skrikande genom lägenheten. Storebror härmar Pyddens tinnitusskapande grisskrik och Pydd blir i sin tur så exalterad över att brodern så gärna vill vara med henne, att hon skriker ännu mer. Oftast urartar leken i att Rubin, som klimax, börjar slänga saker omkring sig och hänga sig fast på gåstolen och de tråkiga vuxna måste skilja barnen åt. En variant av leken är att de båda två jagar min pilates-boll genom lägenheten. Kul, men ack så högljutt...
torsdag 8 oktober 2009
Behold! The Nightmare.
Det enda jag förstått om barn och mardrömmar, bortsett från det relativt självklara, är att det inte alltid går att förstå vad som är utlösare. Ibland är det logiskt utifrån vuxentänk, ibland inte alls. Rubinen har drömt märkbara mardrömmar sedan någon gång i somras. Först nu har han kunnat förklara lite kring drömmarnas innehåll, men fortfarande alldeles för lite för att vi ska kunna förstå vilka scenarier han upplever.
När bränderna i Kalifornien var på nyhetslöpet, gjorde vi misstaget (?) att titta på de bilderna vid morgongröten, tillsammans med alla andra bilder vi ögnar igenom av bilar och människor. De gjorde avtryck och bränder, brandmän och mamma (!) kom upp som dröminnehåll... I efterhand förstår jag förstås varför och klandrar min fantasilösa dumhet för att inte ha censurerat.
Spöken har börjat figurera på dagis och därmed också i Rubinens språk. Och det är INTE spöket Laban som avses. Vi säger såklart att spöken och monster inte finns, - för det tror jag verkligen inte heller - men det verkar som att vissa saker är tidlösa och universella på skrämselskalan.
Lampan i vår hiss har gått sönder och ännu inte lagats. Ett par gånger har vi kört in sulkyn i det klaustrofobiskt lilla utrymmet som nu dessutom blinkar läskigt och jag gjorde misstaget att skrocka djupt och farligt. Det skulle jag ju inte ha gjort: I natt vaknade Rubinen flera gånger och i kväll vid läggningen hade han stora svårigheter att komma till ro. Det gjorde ont i hela kroppen, sa han, och fortsatte med att berätta om hur han vaknat och varit ledsen i natt och "Pappa var inte här". Det gjorde inte ont längre när maken sa att "Vi hör dig om du vaknar och vi ligger i rummet bredvid." Slutsatsen är ändå att det nu gäller att vara ganska vaksam på vad Rubinen snappar upp i vardagen. Inte minst om vi någon gång i en relativt snar framtid ska slippa bli väckta varje natt av vår störsting.
När bränderna i Kalifornien var på nyhetslöpet, gjorde vi misstaget (?) att titta på de bilderna vid morgongröten, tillsammans med alla andra bilder vi ögnar igenom av bilar och människor. De gjorde avtryck och bränder, brandmän och mamma (!) kom upp som dröminnehåll... I efterhand förstår jag förstås varför och klandrar min fantasilösa dumhet för att inte ha censurerat.
Spöken har börjat figurera på dagis och därmed också i Rubinens språk. Och det är INTE spöket Laban som avses. Vi säger såklart att spöken och monster inte finns, - för det tror jag verkligen inte heller - men det verkar som att vissa saker är tidlösa och universella på skrämselskalan.
Lampan i vår hiss har gått sönder och ännu inte lagats. Ett par gånger har vi kört in sulkyn i det klaustrofobiskt lilla utrymmet som nu dessutom blinkar läskigt och jag gjorde misstaget att skrocka djupt och farligt. Det skulle jag ju inte ha gjort: I natt vaknade Rubinen flera gånger och i kväll vid läggningen hade han stora svårigheter att komma till ro. Det gjorde ont i hela kroppen, sa han, och fortsatte med att berätta om hur han vaknat och varit ledsen i natt och "Pappa var inte här". Det gjorde inte ont längre när maken sa att "Vi hör dig om du vaknar och vi ligger i rummet bredvid." Slutsatsen är ändå att det nu gäller att vara ganska vaksam på vad Rubinen snappar upp i vardagen. Inte minst om vi någon gång i en relativt snar framtid ska slippa bli väckta varje natt av vår störsting.
onsdag 7 oktober 2009
Segla förutan vind
Fröken Pydd 7 månader gammal, som för övrigt väger mer än vad hennes bror gjorde vid 9-månaders-vägningen, har ett hiskeligt temperament. Just nu visar hon det framförallt när vi tar ifrån henne saker som hon erövrat under sina gåstolsseglatser. Som t ex sin fars negativ, en gång prydligt förvarade i en pärm. Eller mina ytterst ovetenskapliga new-age-böcker från förr i världen... Jag tror inte att det är dags för Pydden att lära sig allt om drömtydning just nu.
Lämna
Dagis har ju varit ett hett ämne på den här bloggen och jag tänkte uppdatera lite kring läget just nu. Kontaktfröken berättade igår att den stora konflikten mellan Rubinen och hans fellow-dagis-kompis i samma hemsituation och ålder som Rubin tycks vara över nu. Skönt. Några veckor av dagliga slagsmål och uttryckta känslor av att "jag vill inte leka med..." har känts lite trista att hantera.
Rubin verkar trivas bättre bortsett från en aspekt i det hela; lämningarna. Fy hundan, vad trött jag är på dem! En liten säck potatis hänger sig fast baktill på mina ben och slänger sig på marken med tyst gråt. Och jag blir irriterad. För jag vet att när jag gått, är det fina fisken och hur bra som helst. Irritationen ger dock stänk av dåligt samvete, för även om jag vet att Rubin är duktig på att fejka och överdriva, finns det ju ändå en spontanyttring som visar sig i den där separationsoviljan.
Jag pratade med vår bvc-sköterska om situationen och hon sa med bestämdhet att det kommer vara så här tills Pydd börjar på dagis hon med. På något sätt känns det skönt. Det är inte så mycket att göra och det är inte en reaktion på ett crappy dagis utan på en orättvis hemsituation, som inte går att förändra. Pydd är dagisomogen, Rubin behöver stimulans. Punkt slut. Men en liten bit av mig svajar farligt varje morgon och måste aktivt putta undan klumpen i halsen.
Rubin verkar trivas bättre bortsett från en aspekt i det hela; lämningarna. Fy hundan, vad trött jag är på dem! En liten säck potatis hänger sig fast baktill på mina ben och slänger sig på marken med tyst gråt. Och jag blir irriterad. För jag vet att när jag gått, är det fina fisken och hur bra som helst. Irritationen ger dock stänk av dåligt samvete, för även om jag vet att Rubin är duktig på att fejka och överdriva, finns det ju ändå en spontanyttring som visar sig i den där separationsoviljan.
Jag pratade med vår bvc-sköterska om situationen och hon sa med bestämdhet att det kommer vara så här tills Pydd börjar på dagis hon med. På något sätt känns det skönt. Det är inte så mycket att göra och det är inte en reaktion på ett crappy dagis utan på en orättvis hemsituation, som inte går att förändra. Pydd är dagisomogen, Rubin behöver stimulans. Punkt slut. Men en liten bit av mig svajar farligt varje morgon och måste aktivt putta undan klumpen i halsen.
lördag 3 oktober 2009
Oförberedd
... är det nya förberedd.
Igår stod jag iförd arbetskläder inför ca 50 för framtidens kyrka viktiga personer tillsammans med min chef och talade om det i mitt jobb som jag brinner för mest. Jag kom direkt från en heldag med barnen; bristfälligt iordningställd efter kladd, spontana bad och mys med majskroksgosig dotter. I förrgår fick jag veta att jag förväntades närvara och tala och att jag en gång sagt "ja" till det. (Hmmm.) Arbetskläder var en ren nödvändighet för att hitta yrkesrollen i all den där röran som just nu är jag. Men det gick, under över alla under, bra. Faktiskt så bra att folk spontanapplåderade vår entusiasm och flexibilitet. Så jag konstaterar; kanske är det så att tröttheten; den konstanta sällskapsdamen just nu, och bristen på tid är lyckosamma medvandrare? Sådana som tar bort nervositet och onödig oro?
Igår stod jag iförd arbetskläder inför ca 50 för framtidens kyrka viktiga personer tillsammans med min chef och talade om det i mitt jobb som jag brinner för mest. Jag kom direkt från en heldag med barnen; bristfälligt iordningställd efter kladd, spontana bad och mys med majskroksgosig dotter. I förrgår fick jag veta att jag förväntades närvara och tala och att jag en gång sagt "ja" till det. (Hmmm.) Arbetskläder var en ren nödvändighet för att hitta yrkesrollen i all den där röran som just nu är jag. Men det gick, under över alla under, bra. Faktiskt så bra att folk spontanapplåderade vår entusiasm och flexibilitet. Så jag konstaterar; kanske är det så att tröttheten; den konstanta sällskapsdamen just nu, och bristen på tid är lyckosamma medvandrare? Sådana som tar bort nervositet och onödig oro?
Kan själv!
I ett par veckor har matningarna av fröken Pydd varit rena ångestsysslan. Gallskriken har legat som en ljudridå över köket; vi har fått lura i henne maten på olika sätt och sätta vattenflaskan i munnen på henne emellanåt för att få henne att svälja. När jag beskriver det här, låter det som rena tortyren... Kort sagt, ingen mat som hon inte fått plocka i sig själv har fungerat.
Så, i måndags testade jag att sätta en tallrik med delar av maten framför unga Pydd, medan jag återigen försökte mig på den ädla konsten att få henne att äta. Och se, det funkade. Nedkladdad från topp till tå, men lycklig slök hon allt från västkustgryta till pasta. Jag, som inte är ett stort fan av kladd, har fått finna mig i det och kavlar upp ärmarna. För det finns ju ingen mening med att själv kladdas ner mer än vanligt...
fredag 2 oktober 2009
Höstkänslor
Jag som vanligtvis älskar hösten - åtminstone de klara, krispiga och soliga dagarna - känner mig just nu utsketen som en gammal trasa. Självklart handlar det om att två små barn tär på psyke och fysik och jag intalar mig stup i kvarten att detta är en övergående period av slit. Och det är ju samtidigt det som är så paradoxalt, för en del av mig - den icke-trötta och livsbejakande - älskar detta. Det är ju det här som är livet! Dagligen händer det saker med både Rubinen och Pydd som gör att jag inte vill missa en sekund. Innan barnen kom till oss, var jag ganska färdig med mitt liv och då menar jag inte att jag ville dö. Nej, snarare hade jag en skön känsla av att OM jag skulle dö i denna sekund skulle jag inte ångra något, sakna något, längta efter något. Tills barnen kom förstås. Nu får jag hjärtklappning av tanken på att cykelhjälmen skulle sitta fel när jag cyklar, att en mobilpratande bilist inte skulle se min utsträckta sväng-arm, att jag plötsligt skulle få min tid kortad, utmätt.
Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?
Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.
Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?
Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)