måndag 31 augusti 2009

Syskonkärlek?

Lilla Pydd har i helgen blivit så stor och stabil att hon numera sitter stadigt utan stöd. Storebror provoceras väldeliga av framstegen, samtidigt som det är märkbart att delar av honom också fäster till henne allt mer. Men syskonrelationen är verkligen en balansakt på lina. Jag inser att orsaken till vår brist på besvikelse i frågan handlar mycket om förväntningarna. Vi hade inga alls. Eller kanske snarare låg de där de också infriats;
  • storebror var och är liten och inte att lita på
  • givetvis lämnar vi inte barnen ensamma tillsammans
  • fokus får hela tiden läggas mest på storebror, för krasst sett - för Pyddens del är det inte en livskris att få en storebror
  • det är aldrig något odelat positivt att dela uppmärksamhet med någon annan, när man är van vid att få all
I går läste jag också evangeliet (det glada budskapet) och då menar jag inte dem vi hittar i Bibeln. I Trotsboken av Malin Alfvén och Kristina Hofsten finns ett kapitel om 2-3-åringen och vid läsningen av detta såg jag ljuset. Vår son är inte onormal. Vi är inte dåliga föräldrar - åtminstone inte så mycket sämre än andra. R är bara i den mycket klassiska trotsåldern med ALLT (och det var verkligen check, check, check) vad det innebär. Pust.

söndag 30 augusti 2009

Tvätta mig!

Hela gårdagen (ok, tvättstugetid mellan 8-14) var ett töcken av tvättmedel, rena och smutsiga kläder och åkande upp och ned i hissen. Vi, som flertalet andra hyresgäster, delar tvättstuga och tävlar därmed om ett litet antal maskiner och tider med 22 andra hushåll, varav numera 5 andra barnfamiljer.
Under de åtta år som vi har bott i huset, har det gått från att vara en "piece of cake" att hitta fungerande tvättider, till att man måste strategiboka, d v s kanske ta en tid tre dagar efter senaste tvätt, bara för att kunna få tävla om bättre tvättider framöver. Heltidsmeck, med andra ord.

Jag tänker inte gå in på att beskriva vår tvättstuga. Jag känner att jag blir arg av bara tanken och det är inte vad detta inlägg ska handla om.

Nåväl, efter det senaste bytet av sköljmedel (anordnat av den icke-märkestrogne maken), slog följande mig. Det är någon annans tvätt jag viker. Det luktar inte som jag, som mina barn, som mitt hus och hem. För jag är inte Softlan. Softlan är någon annan; någon som har ett mer vuxet liv; någon som jag förknippar med sorterade garderober, bäddade sängar och manglade lakan.

Detta kan bara handla om barndomsminnen. För givetvis vet jag ju att det inte är sant. Softlan är en institution i tvättvärlden; säkerligen använd av en ganska brokig skara av Sveriges befolkning och jag har inte ens funderat över om de har en särskild målgrupp (vilket jag ju givetvis vet att de har - det har alla). Men ett är säkert: Ens barndoms lukter går aldrig ur. Frågan är nu om jag kan förlika mig med att fortsätta Softlan-fuska, eller om jag måste bekänna min sanna lukt?

fredag 28 augusti 2009

6 månader

Fysiskt är hon stark; stark och livlig. Sitter hon i mitt knä dröjer det inte många sekunder innan hon ska upp och stå, vika sig dubbel, vända sig om, böja sig ned. Fortfarande är det allra mest populärt att bli buren, men det börjar också gå bra att vara mer på egen hand. Att sitta i stolen i köket eller i lära-gå-stolen, att ligga på golvet på magen eller sitta med stöd på mattan funkar allt längre stunder, men vi ska inte gå ut ur rummet ens för en liten liten stund. Då ledsnar hon snabbt. Lilla L är nöjd allra längst om hon får titta på när storebror leker, men också om hon får leka med hans grejer. Det uppskattas förstås inte alls och hon har fått ta många törnar från honom.



Sömnen har fortfarande inte löst sig, om man kan tala om lösningar i fallet små barn. De senaste dagarna har insomningen varit särskilt svår och hon somnar inte in ordentligt av amningen som hon gjort tidigare. Det börjar kanske bli dags för välling. Hon vaknar ett antal gånger varje natt utan att egentligen vilja ha mat och är oftast ganska lättsövd, men inte alltid. Mat bli det sällan förrän kring 4.30-5.30 och då går det mestadels bra att somna om och sova i alla fall till 7. Dagitd blir det allt kortare pass; ca 30-45 minuter x 3.

Magen är känslig och inte helt samarbetsvillig. Fortfarande reagerar hon rejält på det jag ätit trots att jag är försiktig, om än inte så försiktig som i början. Mat pendlar lite från dag till dag i popularitet. Gröt är bäst, sen kommer frukt, grönsaker och kött. Minst poppis är fisk, men det har hon ännu inte ätit så mycket.

Om storebror är försiktig och lite blyg, så är lillasyster en tjej som verkar ta för sig. Hon har en personlighet som berör och trollbinder. Man blir förälskad helt enkelt. Underbara lilla Pydd. Att hon redan varit hos oss i ett helt halvår!

Fri fredag

Fredagarna under hösten kommer med få undantag att spenderas tillsammans med båda barnen och följande har redan hunnit hända:

  • inköp av frukt och grönsaker på Möllevångstorget. Som alltid blev sonen tillstucken en frukt som han lyckades kleta ner hela sig och vagnen med. Helt ok, eftersom jag gett upp totalt om våra vagnar.
  • uthämtning av windfleece vunnen på Tradera. kanske inte den färg jag helst hade sett, men ja, även här har jag gett upp. Och kom precis på vad jag ska skriva om ovan...
  • uppräknande av ALLA bilmärken på ALLA bilar på vägen till och från torget, eftersom det just nu är sonens stora intresse att hålla reda på. Och nej, det är inte jag som väckt detta.
  • trotsutbrott vid strumpval, tröjval, byxval, handtvätt och vagnssittande.
  • sovande lillasyster i sele.
  • och, vilket är dagens absolut största, Rubin sa "Jag älskar dig, mamma."

onsdag 26 augusti 2009

Borta

Igår var kursstart för den utbildning inom jobbramen som jag ska gå under terminen. "Mjukstart" med ca 7 timmars frånvaro från hemmet. Maken var hemma med Pydden och jag powerammade inför avfärd. Mycket skum känsla att sitta i en skolsal utan dottern. Lite som att ha skurit av en kroppsdel. Sprang ut på parkeringen vid lunch och ammade en skvätt igen.
Allt hade givetvis funkat utmärkt. Det hade mest sovits och gosats. Och makens ansikte lyste av förälskelse; för äntligen hade han fått umgås på riktigt med dottern - bara de två.
Kontentan är att vi nog behövde den här dagen alla tre.

måndag 24 augusti 2009

Att lämna

Tidigare, sen jag gick hem inför föräldraledigheten, har vi haft uppdelningen att maken lämnar Rubin på dagis och jag hämtar honom. Det har funkat bra. Maken har på det stora hela lämnat utan gråt sedan januari. Jag har vid hämt svurit en del över ombyggnationer som tagit ååååår (visserligen bara drabbat oss sedan i december då R började på dagis) och det faktum att man behöver åtminstone 4 händer om man ska kunna hämta en liten kille samtidigt som man bär på hans syster. För att inte tala om det olustiga i att bära in L genom två avdelningars baciller för att komma till vår egen eller det andra alternativet; lämna kvar henne halvsovandes i kylan därute... Men, det har funkat bra, trots allt detta.

Nu är det nya givar. Jag lämnar och hämtar. Och de tre gånger jag lämnat har R gråtit och gråtit och gråtit och hållit sig kvar i mig och L; snyftande, hulkande och snorande. Det är fruktansvärt. Hemskt. Och jag har ringt och frågat hur det har gått efter att jag lämnat området. "Han är fortfarande ledsen. Men det är bättre."
Bättre räcker inte. Jag vill att det ska vara bra. Bara bra. Inte bara bättre. Imorgon testar vi den gamla ordningen igen. Det kan vara värt en halvtimmes längre dagistid för att slippa denna ledsenhet. Om det nu inte är en fas. Igen.

torsdag 20 augusti 2009

Amma eller inte amma

det är frågan. Eller, ja, egentligen är det kanske inte det. Med Rubbe tycktes det lösa sig självt över tiden det där med nedtrappning och avvänjning. Jag kan bara erkänna att jag inte är någon lång-ammare, om länge innebär mer än 8-9 månader. R slutade av sig själv. En dag ville han helt enkelt inte mer och bet mig rejält som för att markera sitt ställningstagande.

L har gradvis blivit allt mindre intresserad av att amma dagtid, så jag gissar att det där med att servera lunchen utan mjölk om någon vecka inte kommer bli annat än en baggis och snart (kanske redan imorgon) blir det gröt/välling till morgonmål. Första morgonmålet bestående av mjölk brukar numera ligga vid 5.30. Ändå är det lite blandade känslor förstås. Hon är inte så liten längre. Inte så där beroende av just mig längre. Jättebra. Men också lite sorgligt. Min lilla stora flicka.


Saknad

Jag saknar min pojke. Mycket mycket mycket. Dessa två gångna dagar sedan han åkte iväg med farmor och farfar har varit väldigt konstiga. Tomma.
Bara en barnröst; en som inte talar.
Bara en barnkropp att krama; en liten slingrig sak.
Bara ett barn att lägga, att ge mat, att roa.
Jag hade nästan glömt hur det var och det är sannerligen inte helt lätt det heller. För även om det knappt är en minut av egentid när man umgås med två, så går tiden snabbare och deras samspel (trots att det kanske just nu mest är av bråkigt slag) är en fröjd att se. En relation av sitt eget slag. Trots bråket alltså.

onsdag 19 augusti 2009

Tandsprickning

Dottern är gnällig. Mest hela tiden. Gnällig, gråtig, missnöjd. Det kvittar om hon hasar sig fram på golvet, hoppar i mitt knä, sitter i sele eller sin stol och jag börjar undra. Kan det verkligen BARA vara tandsprickning? Tänk om det är något annat? Något allvarligt? Tänk om jag missar något och när jag till slut åker in till akuten så är det AKUT?
Å andra sidan, äter hon, sover si så där som vanligt - ja, nästan mer - och blir fortfarande glad av att se sig själv i spegeln. Visserligen med en säkerhets alvedon i rumpan, men ändå. Kan det vara så enkelt som tänderna? Åh, denna föräldra-oro...

tisdag 18 augusti 2009

Potträning utan gråt

Har precis beställt ovannämnda bok av Elisabeth Pantley, utan att kolla om den är något att ha. Som vanligt för spontan för mitt eget bästa. Är den något att ha? Någon som vet?

Och så ringer de från dagis...

och för en gångs skull har jag faktiskt ljud i mobilen (alltså den är inte på ljudlös som 99,99% av tiden). Det visar sig att någon magåkomma drabbat den lille ledsne (andra dagen i rad med sorglig lämning) samt en av hans vapendragare och blöjorna har snabbt fyllts under eftermiddagen.
Man kan ju ge sig på att R kommer få ALLT i höst eftersom händerna är i munnen stup i kvarten just nu. Förstås väldigt lägligt just nu då att han ska åka ut till landet med farmor och farfar...

En flaska alcogel nedpackad och 10 extra blöjor, så bar det dock av i alla fall. Kvar är jag (och lillasyster) med en sorgsen känsla i magen. Jag saknade honom redan i går kväll - trots polisbilsincidenten - och saknar honom så det värker nu. Men jag unnar förstås hans farföräldrar umgänget och jag behöver verkligen hinna jobba lite på "ledig" tid när Pyddis sover. Så, ja, det blir väl bra. Hoppas nu att det inte blir värre i magen. Eller att vi också får det. Hu.

Aj!

Löjligt oförberedd på händelsen, insåg jag igår att något stack upp i lillasysters underkäke. En tand. Två månader senare än storebror och efter ett idogt gnidande, gnuggande, tuggande och dreglande. Snuvan följer förstås också med samt en lätt hosta. Storebror blev också sjuk vid samma händelse, men ingen fackman menar väl att det egentligen är sammankopplat. Skumt, är det i alla fall.

måndag 17 augusti 2009

Polisbilar

kan både ses på gatorna när det är Malmöfestival och i miniformat dunkas i huvudet på lillasyster. Det sistnämnda mindre positivt än det förstnämnda.
Just nu är det verkligen bara tråkigt att ha en lillasyster, tycker Rubinen, och tar alla tillfällen i akt att puckla på den intet ont anandes Pydden. Förhoppningsvis blir det mer jämnt så småningom och slagsmålsvinnaren blir mer otippad.

söndag 16 augusti 2009

Sista veckan

av 15 timmars-kuligheten startar imorgon och under den åker maken till grannlandet i nordväst över ett par dagar. Sonen åker därmed i sin tur ut till Österlen för att umgås med farmor och farfar under dessa några dagar. Skönt för honom, tror jag.
Lite sorgligt samtidigt, för någonstans känns det som att jag duckar för en utmaning jag BORDE klara av. Ensam med två 24/7. Men, nej. Vis av en del erfarenheter hittills, säger jag att det faktiskt bara hade varit korkat. Vi är inte där än, helt enkelt. Och så får det vara. Jag ska stoppa undan det dåliga samvetet långt långt bort...

fredag 14 augusti 2009

Nästan utsövd

... och nej, våra barn har inte börjat sova mirakulöst bra, men min älskade make tog natten efter en rent ut sagt helvetisk dag av två-barns-kaos, illamående-trötthet, huvudsnurr, gråt och förtvivlan.

Idag känns det lättare. Löjligt nog känns allt mycket lättare - som att man läst sista sidan i boken först, liksom - när man fått sova de där 6 timmarna i streck. Att umgås med de två små idag har varit tröttande, men helt klart görligt, vilket får sägas vara den stora skillnaden mellan sömn och icke-sömn. Nu ska här hållas tummar för en bra natt för dotra med högst ett uppvak innan mat och en åtminstone ok natt för sonen... Hoppet lever.

onsdag 12 augusti 2009

Sova hela natten

Som anats av inlägget innan, så håller vi på med att lära lilla fröken att sova hela natten. Ingen bvc-sköterska i världen skulle anse att hon BEHÖVER nattmål numera ("lilla" fröken drar storlek 74 i kläder nu och väger en bit över 8 kg) och därmed kör vi på. Om sanningen ska fram är det inte heller matlusten som väcker henne utan något annat. Värmen? En fas? Växtvärk?

Maken tar Pyddis och jag tar storebror som fortfarande envisas med att kräva vuxen närvaro vid all insomning. Hittills har vi kämpat i två nätter och alla (?) sover sämre än någonsin, men ge upp ska vi inte. Det är en barriär att ta sig över och trägen brukar ju vinna. Det trista är förstås att vi kom på att börja med inskolningen när maken gått tillbaka till jobbet igen. Det hade ju underlättat att ta igen förlorad sömn under dagen.

Sömnbristens ovärdiga konsekvenser

Som en del tidigare inlägg den här sommaren handlar detta om sömn. Det hade kunnat handla om irritation, om frustration, om oro, om desperation, om sömnlöshet, om förväntningar och om kärlek. För allt detta innefattas just nu hos oss i det komplexa begreppet sömn.

Är det något man är förberedd på som blivande förälder, är det kassa nätter och förvirrad dygnsrytm. I teorin. Ändå tycker jag mig mest ha hört skrytet om hur fantastiskt olika gryn sover sedan jag själv blev förälder. Det verkar som att det är något skamligt i att erkänna att barn som passerat spädbarnsåldern sover dåligt och kommer springande på natten. Det verkar t o m som att det är något konstigt att ens 3 månaders bebis inte av sig själv kan hoppa över nattmål och sova igenom.
I all perfektion som numera förväntas i familjelivet finns det inte plats för fasadsprickor som att makar inte delar sovrum (eftersom det rent ut sagt är idiotiskt att BÅDA sover uselt om möjigheten finns att EN kan sova något bättre en natt), att grälen avlöser varandra när sömnbristen är som störst, att man inte orkar annat än att se meningslösa program på tv efter barnens läggning och att irritationen över barnens till synes ändlösa behov ibland tar över utrymmet för kärleken.

Men. Att klaga är inget alternativ allmänt sett. För i djupet ska man ändå vara tacksam över att man kunde få barn, att barnen är friska (nåja, en och annan förkylning kan inte räknas) och att man slipper leva i ett katastrofdrabbat land. Allt det är jag. Vem är förresten inte tacksam över de sakerna?

Hade detta varit en predikan så hade jag talat om att överlämna sig själv och låta sig bli buren, istället för att försöka kontrollera allt. Men nu är det ingen predikan, utan bara en reflektion över livet i allmänhet och över alla dessa dagar som glider en ur händerna och som på något sätt känns ofärdiga.
Ofärdiga för att man kanske inte ens orkat se sin partner i ögonen pga trötthet och ekorrhjulets fart. Ofärdiga, för att när man går och lägger sig och inser att stressen punkterat allt under dagen, så vill man inget annat än att ta upp tvååringen och ge honom en jättekram; viska "förlåt" i hans öra och skruva tiden tillbaka. Ofärdiga för att man inte gjort ett stordåd idag heller. Eller är det egentligen inte ett stordåd att vara människa även i det lilla i vardagens slit?

måndag 10 augusti 2009

Dinner for 8

I lördags gjorde vi vårt första försök sedan vi blev två-barns-föräldrar att bjuda annan familj än egen på ordentlig middag. Mja, ordentlig och ordentlig... Tiden var satt till 16, rätterna var två och en hel del var inte klart ens då familjen i fråga dök upp en halvtimme senare än aviserat.

Vad som numera utgör en lyckad middag handlar mer om antalet stunder man kan

a) samtala utan att behöva avbryta sig med:

- "Nej, Rubbe, maten ska vara i munnen och inte på golvet!",
- "Ja, titta vad du kan!" (till sonen)
- "Kan du ta henne en stund?" (till maken)
eller en spurt från matbordet till köket/diskbänken/kylskåpet/toaletten för glas med vatten/trasor/mjölk/bajsblöja.

b) stoppa i sig mat så att man blir någorlunda mätt på just maten som serveras vid middagen och inte på de smulor som trillat under bordet från sonens tallrik (nej, jag äter faktiskt inte sånt som någon trampat på i alla fall), cashewnötterna som förhoppningsvis finns kvar sen fördrinken eller på glassen som man stjälper i sig efter läggningen.

c) hålla barnen nöjda samtidigt som man gör a) och b)

d) dricka vin


Vid denna middag hade vi sällskapet av en mycket trevlig och förstående annan relativt nybliven två-barns-familj med barn på 3 år respektive 10 veckor. Vår son terroriserade deras treåriga dotter med typiska "killiga" manövrar som att jaga och putta när man egentligen vill kramas och pussas.
I övrigt fungerade merparten över förväntan, d v s alla fyra ovannämnda punkter fick ett någorlunda utrymme. Middagen var slut vid 20 när vi utpumpade insåg att lekarna gick allt mer i värstingstil och barnen behövde läggas omedelbart.

Denna lördagskväll gjordes den snabbaste läggningen på mycket länge av den övertrötte sonen (som visserligen vaknade igen 2 timmar senare och vägrade sova ensam). Allt som allt, en bra kväll!

lördag 8 augusti 2009

Efterklok?

När jag var gravid med Pydden fick jag, pga den knappa tiden mellan barnen, kommentaren:

- Jaha, då måste R sova bra, då.

Jag antar att mamman ifråga trodde att vi haft det så lätt med Rubinen och hans sovande att vi seriöst inbillade oss att det skulle bli en baggis med ett barn till. Hahahaha. Så var det inte. R har alltid sovit som en liten kratta, men visserligen varit lättlagd tills för två månader sedan. Pyddis tillkomst har ingenting med bra sömn att göra.

Men nu vet jag vad hon menar. Det hade underlättat med ETT barn som sov bra. Två barn som sover som krattor är värre än ett. Logiskt och sant.

En lugn stund

Det är lördag. Helg. Och jag har en oväntad lugn stund mellan matningar, middagsförberedelser och stress. Skumt. I de här lägena minns jag med en viss skräckblandad förtjusning de där relativt tomma helgerna innan barn eller t o m innan make och äktenskap, då allting pekade mot den kommande kvällen. Dagarna var s a s totalt oväsentliga och bara en tråkig väntetid inför kvällen då ALLT skulle och kunde hända, alla människor skulle samlas och livet verkligen pågick. Just nu kan saker inte vara bättre. "There's nothing like this", som Omar sjöng en gång på 90-talet och då syftar jag inte på "Sip a glass of cold champagne wine"...

När allt är lugnt finns det inget bättre än att vara en del i en familj, ha älskade människor inpå livet och fullständigt gå upp i den kärlek som finns.

Jaha, nu började Pyddis skrika. Så lång var den stunden.

torsdag 6 augusti 2009

Tankar för dagen

  • Hur får man en tvååring att förstå logiken i att när HAN river sönder mammas Damernas värld så är det "fy" och "men vad gör du?!!", medan när hans 5-månaders LILLASYSTER river sönder Akademibokhandelns reklaminlägg i Sydsvenskan (som tvååringen för övrigt sedan rycker ur hennes händer och springer iväg med för att knyckla sönder i en liten boll) så är det ett led i hennes (gulliga) utveckling...?
  • Två barn vid matbordet, som åt samtidigt, var enklare (idag) än ett.
  • Jag ska ALDRIG bli hemmafru. Fast det har jag iofs vetat hela livet. Men jag samlar allt fler argument.

Paradoxalt nog... 2

så kommer jag i december, när jag börjar jobba igen, oja mig över att jag har alldeles för lite tid och vardag med mina barn; det som jag nu tycker är aningens i överkant.
Vad är en gyllene medelväg egentligen?

Paradoxalt nog...

har man mest att säga på bloggen när det rent logistiskt är helt omöjligt eftersom två barn skriker och tiden är knapp....;)

tisdag 4 augusti 2009

Sommartid

Det tycks vara svårt det där nu. Att somna. Det tycker i alla fall sonen som konstaterade kl 21 igår kväll efter 1,5 timmes läggningsförsök; "Jag vill inte sova". Till sina föräldrars förtvivlan. För är det något som burit oss igenom tidiga morgnar (och då snackar vi TIDIGA) så är det vetskapen om kvällsfriden som inträffar efter det att barnen är i säng.

Eftersom jag dessutom i vanliga fall (läs: innan barnen kom) är en morgonmänniska, och inte kvälls- och nattmänniska, som inte har något emot att gå upp, som gick och tränade kl 7.00 och som när det var barnfritt här för lite drygt 2 år sedan, inte fysiskt ens på helgen kunde ligga i sängen längre än till högst kl 9.00, så kan jag inte glädja mig åt att det innebär något senare morgnar. Inget slår s a s "tidig kväll" i sitt värde av tid på egen hand. Det knepiga är ju nu också att vi måste hinna till dagis och helst med frukost i magen och kläder på kroppen.

Min förhoppning är att det vänder så snart det blir mörkare på kvällarna och dagisrutinen sitter igen, men hjälp; då är det ju HÖST jag önskar och det gör jag ju inte. Som allt annat är det väl en fas och egentligen inget att hetsa upp sig över. Tyvärr är det så attans svårt att se de stora perspektiven när man springer i ekorrhjulet.

måndag 3 augusti 2009

Poliskärlek

Den ömsesidiga kärleken mellan poliser och småbarn har blivit påtaglig de senaste månaderna. Rubinen fick en polisbil - en liten billig sak från BR - i helgen och den har varit med överallt. Den har ätit, sovit, sett på tv och konverserat med oss och med andra bilar. Den har fått tanka en massa gånger och kört banor över oss alla, inte minst över lillasyster...


Jag kan förstå fascinationen. De blinkande lyktorna är onekligen spännande, liksom att de alltid tycks vara närvarande där det händer något av intresse för små barn.

Intresset från polisens sida är däremot mer fängslande och föremål för samtal då och då mellan mig och andra föräldrar. Kan det vara en drive att vinna tillbaka förtroendet hos 70-talist-föräldrar; gå genom deras barn, eller ÄR det helt enkelt ett särskilt barnälskande släkte? Kanske ger det harmoni att se den enda människogruppen som inte ännu utgör ett hot mot samhällsordningen? Och därmed en grupp att skapa band med medvetet eller omedvetet?

Vad det än beror på så haglar leendena över tvååringen, rutorna rullas ner och vinkningarna levereras... Jo, jag har nog faktiskt börjat gilla poliser, jag med.


Uppdatering några timmar senare: Det verkar även gälla brandmän...

söndag 2 augusti 2009

Nervös

Och jag är nervös. Nervös över de tre hela dagar jag ska spendera med båda barnen den här veckan. Sonen har slutat sova middag (på gott och ont) och det innebär med andra ord; inga pauser (= trots, hela dagen).

Det ska säkert gå bra. Det brukar ju göra det, trots allt. Jag ska bara påminna mig hela tiden om att vara kreativ och inte fastna i ett visst tänk. Men, hu, vad det tar emot...

Förkylt 2

Så var det dags för denna säsongs första förkylning. Tre av fyra är än så länge drabbade. Näsfridans teknik sitter i handleden sedan i våras och lagret av allsköns medikamenter är påfyllt. Inte minst för att vara beredda på eventuella läskiga epidemier som lär sätta igång när det är dags för dagis igen imorgon. Just nu är vi paradoxalt nog glada att det inte är svininfluensan utan bara en vanlig gammal snuva vi lider av.